– om människans sköra existens
Titel: Aniara
Regi och manus: Pella Kågerman och Hugo Lilja
Skådespelare: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Anneli Martini, Arvin Kananian, mfl
Svensk biopremiär: 1 februari 2019, kan nu ses på SVT Play
Harry Martinsons dystopiska science fiction-poesi och varningsrop har blivit film. En skakande och ständigt aktuell berättelse, inte minst i vår tid med överhängande klimathot. Aniara är till stor del inspelad på Gotland – i Kustateljéns studio i Fårösund och på olika platser i Visby.
Recensionen har tidigare publicerats i Gotlands Allehanda 2019.
Aniara, som är Pella Kågermans och Hugo Liljas långfilmsdebut, bygger på nobelpristagaren Harry Martinsons 60 år gamla diktverk. Bakom hans civilisationskritiska rymdepos från 1956, där han gestaltade sin djupa oro för mänsklighetens framtid, fanns fruktan inför kalla krigets kärnvapenupprustning. Krig och miljöförstöring tvingar människorna i Aniara att fly jorden. Aniara är namnet på ett av de kolossala rymdskepp som ska ta dem till nya hemplaneten Mars. Olyckligt nog kolliderar farkosten med en meteorit strax efter start och sätts ur kurs, rakt ut i universums oändlighet.
Vi får följa tillvaron ombord där tusentals passagerare kämpar för att ta sig igenom dagar, som blir till månader och år, fyllda av ovisshet, uppgivenhet och ångest som de förgäves försöker dämpa på olika sätt. Emelie Jonsson spelar huvudrollen Mimaroben, som har i uppgift att sköta Mima, en artificiell intelligens inte olik en enorm surfplatta där människorna kan återuppleva sina minnen och sinnesförnimmelser av jorden. Det är en komplex roll, för samtidigt som hon ska uttrycka sin egen stigande desperation, är hon den som längst behåller mod och livsglädje medan hon försöker få de andra att inte ge upp. Att hoppet är det sista som dör gestaltas i hennes kamp att bevara det som är gott i människan bland de destruktiva krafterna: kärlek, empati, samvete och uppfinningsrikedom.
Kågermans och Liljas Aniara är visuellt mäktig och rymmer många poetiska bilder i ljuset och mörkret. De lyckas frammana utsattheten hos människorna där existentiella frågor ställs på sin spets. I stort sett följer filmen diktverkets händelseförlopp från början till slut. Diktens vers har översatts till dialog och berättelsen har placerats i en samtidskontext, även om den utspelar sig i en än mer teknologiskt avancerad framtid. Rymdskeppets interiör liknar till exempel ett kryssningsfartyg med shoppinggalleria, barer och restauranger. I några scener har man lyckats fånga in poesin från boken även i ord, till exempel jämförelsen med en luftbubbla som oerhört långsamt förflyttar sig i ett glas, med samma hastighet som Aniara rör sig i rymdmått mätt.
Efter att ha vistats i Aniaras klaustrofobiska korridorer och rum – knappt två timmar i verkligheten, 24 år i fiktionen, omgiven av rymdens kusliga livlösa kyla och avsaknad av natur, känns vinterblåsten som en smekande sommarbris. Kalla den änglamarken, himlajorden eller Doris, det namn som Martinson gav henne i Aniara. Ett budskap i filmen är vikten av att ta vara på livet, vår stund på jorden.
Maria Molin