Nattflygaren är den gotländska författaren Maria Grunds tredje kriminalroman. Det är första delen i en serie om polisen Sanna Berling som ung. Boken berättar bakgrundshistorien till Grunds tidigare romaner Dödssynden och Dödsdansen.
Kriminalroman
Maria Grund
Nattflygaren
Bokförlaget Polaris
Recensionen har tidigare publicerats på Helagotland.se och i Gotlands Allehanda
Efter flera år i London och New York bosatte sig skribenten och manusförfattaren Maria Grund i Eksta på Gotland. Här intill havet växte en mörk och suggestiv berättelse fram, som först skulle formas till ett filmmanus, men som i stället blev hennes debutroman. Dödssynden belönades med Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa debut 2020 och boken har översatts till ett flertal språk. Maria Grund har berättat att hon ville skriva om kvinnor som brottas med ett trasigt förflutet, om polisarbetet med alla dess misslyckanden, och om hur livet utanför jobbet kan sippra in och skapa problem. Först när hon hade börjat få fram de här karaktärerna insåg Grund att det var en deckare hon behövde skriva.
I höst släpptes hennes tredje bok om polisen Sanna Berling, Nattflygaren, där författaren har förflyttat sig i både tid och rum, en prequel till de tidigare romanerna som båda utspelar sig i vår samtid. Vi förflyttas till vårvintern 1986, vid tidpunkten för mordet på Olof Palme. Natten då Berling hör nyheten om statsministerns död på bilradion är hon på väg mot Visby, för att ta färjan från Gotland till fastlandet morgonen därpå och påbörja sin aspiranttjänstgöring vid Oskarshamnspolisen. Där bemöts hon av arrogansen i en mansdominerad värld och får bara de uppdrag som ingen annan vill utföra. Författaren har i Sanna Berling skapat en intressant karaktär som man gärna vill följa och tillbringa tid med. Hon har en viss tystnad i sitt sätt att vara och förklarar inte allting – det lämnas öppet för läsaren att själv tolka vad som händer inom henne.
Intrigen inleds på ett nedgånget motell, där den sextonåriga Jorun bevittnar ett brott. Hon har rymt hemifrån efter att en fruktansvärd händelse har drabbat hennes familj: systern Julia försvann och hittades så småningom mördad. Medan resten av poliskåren är uppslukad av Palmemordet får Sanna Berling i uppgift att köra Jorun hem till byn Augu i Småland, där ytterligare en tonårstjej snart försvinner. Huvudkaraktärerna i Nattflygaren är både vuxna och tonåringar och bland de senare är det främst Joruns berättarröst vi får följa. Historien är växelvis skriven ur hennes perspektiv och utspelar sig då i hennes och hennes jämnårigas universum. Som läsare känner man sig nära sin egen tonårstid när Grund gestaltar de starka tonårskaraktärerna, i en egen parallell sfär avskild från vuxenvärlden.
Scenerna är filmiska och man ser dem tydligt framför sig. Sättet som författaren för berättelsen framåt, med korta meningar och en dialogdriven händelseutveckling, påminner om att hon tidigare arbetat med filmmanus. Tempot är ofta högt och karaktärerna är i ständig rörelse framåt, då och då med tillbakablickar i minnen. Ibland önskar jag att berättelsen stannat upp ett slag, dröjt kvar lite längre i en känsla eller en scen. Stämningarna får mig att tänka på tv-serien Twin Peaks, som liksom Nattflygaren skildrar framför allt tonårstjejers utsatthet i en omgivning fylld av hot och faror. Här finns också liknande miljöer: det på ytan idylliska lilla samhället, där något skrämmande lurar bakom husfasaderna och i den mörka skogen intill:
”Bortom det sista kvarteret börjar sjöarnas landskap. Hon rör sig framåt på den smala stigen, den ringlar sig som en svart bäck genom det mörkgröna. Då och då kastar hon en blick åt sidan. Sly vandrar mellan träden. En ensam småfågel sätter grankjolarna i rörelse. Allt annat tycks slumra under det som multnar.”
Det fiktiva ortsnamnet Augu betyder ögon på fornnordiska, besläktat med gutniskans auge, och byn har fått sitt namn efter skogssjöarna som liknar ett ögonpar. I jämförelsen med Twin Peaks tänker jag också på fåglarna, nattflygarna, som är ett bärande ledmotiv i både kriminalromanen och den amerikanska 90-talskultserien. Och liksom regissören David Lynch tar Maria Grund tonåringarna på allvar. Det är i skildringarna av tonårstillvaron som berättelsen bränner till och berör som mest, mitt i de högtflygande drömmarna, de snåriga känslorna och hemligheterna.
Text: Maria Molin
Foto: Joel Nilsson
