Maskeradmakaren och konstnären på Brucebo

Loppisfynden trängs på hyllorna och ett helt rum är fyllt från golvtiljor till takbjälkar av makeradkläder. Ljuset faller in från ett fönster som vetter mot trädgården och öppet hav. På väggarna hänger stora detaljrika målningar och i ett rum ligger den största på golvet, där motivet växer fram ur en intensivt turkos färg. Vi stiger in i konstnären och filmälskaren Martin Johanssons hem, där inspiration från David Lynchs surrealistiska, suggestiva värld möter Michel Gondrys lättsamma lekfullhet.

Martin Johansson står på alla fyra mitt i sin målning ”Tusen vägar att fly”, som täcker hela golvet i vindsrummet. Han doppar en trasa i en burk blå utspädd akryltusch med kraftig lyster och jobbar energiskt in färgen, innan den hinner torka. Formatet (4 x 2.20 m) kräver att han jobbar på golvet, men snart ska han flytta duken till en vägg för att få bättre överblick.

Hög energikraftig upptempo-musik får honom att gå igång, hiphop och alltid Håkan Hellström. Målningen växer fram i olika stadier, en liten stad har tagit form nedanför en stor välvande himmel fylld med vitrandiga molnliknande trasmattor, som svävar omkring som i en saga.

– När jag kommer till de nördiga partierna då jag håller på och detaljmålar, lyssnar jag istället på ofantliga mängder av ljudböcker, timmarna bara går, säger han och utbrister sedan:

– Gud vilken färg! Jag vill gnugga fram ljuset i den och förstärka penseldragen som jag gjort med tjock färg tidigare.

Den turkosa färgen är verkligen självlysande precis när han lägger på den. Han uppskattar hantverk och tycker om att se det i konst.

– Jag hoppas att man kan se det i mitt måleri. Att det inte bara är berättandet i sig, utan också vägen dit och hantverket bakom det hela som är viktigt.

Som liten tog Martin starkt intryck av Hans Arnolds illustrationer och även av serietidningar. Han såg sällan konst som barn, utan det var först när han kom in på konstskolan som portarna till den världen öppnades.

– Då blev det väldigt tydligt vad jag ville göra. Jag ville satsa på konsten och såg en förebild i en av mina lärare. Hur han delat livet mellan att arbeta som konstnär och samtidigt fick in brödfödan som lärare, och ett par år senare hamnade jag själv där, det gick fortare än jag trott, säger han.

Att återskapa en trädgård
Förra sommaren flyttade Martin Johansson in i en avskärmad del av konstnärshemmet Brucebo, ett sekelskifteshus mitt i Brucebo naturreservat nära Själsö hamn och fiskeläge strax norr om Visby. Under tidigt 1900-tal lät skulptrisen Carolina Benedicks Bruce och den kanadensiske konstnären William Blair Bruce bygga det gula trähuset och förra sommaren öppnades hemmet för offentliga guidade visningar efter många års omfattande renovering. I samband med det anställdes Martin av Brucebostiftelsen som fastighetsskötare, trädgårdsmästare och museiguide.

Just nu lägger han mest krut på trädgården, som tidigare kommit lite i skymundan. Han har grävt fram den ursprungliga trädgården och ska plantera tidstypiska blommor till våren, enligt fotografier som finns i husets arkiv. Där kan man se hur den såg ut på 1910 och -20-talen och försöka efterlikna den så mycket som möjligt.

– Än så länge har det handlat om att försöka få ner trädgården till någon typ av nollgräns och stävja naturen så mycket det bara går. Det var enormt snårigt och igenväxt, säger han.

Det har gått tio år sedan Martin flyttade till Gotland och han jobbar även som bildlärare på Guteskolan tre dagar i veckan. Han är född och uppvuxen i Göteborg och läste sina konststudier på Falkenbergs konstskola. Som ung hade han planer på att jobba i reklambranschen, men insåg efter konstskoletiden att han ville bli konstnär i kombination med lärare. Han läste pedagogik i Göteborg och när det blev dags att läsa konstvetenskap sökte han sig till Visby.

– Jag hade hamnat på Gotland av en slump en gång i början av 20-årsåldern och blev kär i Visby under veckan jag var där. En enormt pittoresk innerstad, som hämtad från en Tim Burton-saga. Då tänkte jag att någon gång i livet ska jag bo här, berättar han.

Och han stannade kvar, mycket på grund av skönheten i staden och landskapet och närheten till havet.

– Jag har haft turen att bo på fantastiska platser. Sedan jag flyttat till ön har jag egentligen bara toppat det hela tiden. Nu har jag nog nått längst upp på berget, säger han och ler.

Magin i en turkos sten
I köket där vi sitter och dricker kaffe hänger den stora målningen ”Minnesfrö”: ett tvärsnitt ur jordytan, ett frö på väg att ringla sig upp mellan jordlagren. Han berättar att idén föddes ur en text som han håller på att skriva, eller rättare sagt ur en saga som en man berättar för ett barn i denna text.

– Själva essensen till den sagan är så fin att jag ville måla den. Jag tycker om att berätta i konsten. Och jag är väldigt fascinerad av naturen, organiska mönster och upprepning av olika slag.

Han låter målningarna liksom skrivandet få ta lång tid. Först gjorde han en målning på sitt mer traditionella sätt att jobba, mer måleriskt och med jordfärger.

– Det blev ingen magi i det, bara grusigt och jordigt. Men när jag en dag fick se ett halsband med turkosstenar så föll allting på plats. Min förkärlek för att titta väldigt noga på organiska ting gjorde att jag såg närmare på den där stenen. Inuti en turkos mönster ser det ut att finnas 20 till 30 mindre stenar. Då visste jag hur jag skulle göra den här versionen av målningen, berättar han.

Han målade först hela duken svart och har sedan i olika lager byggt ut motivet med ett oerhört sinne för detaljer: siluettfigurer framträder i målningen när man studerar den på nära håll. Han har jobbat med minnen och bakat in olika historier i stenarna.

– Det var med denna målning som jag upptäckte den turkosa färgskalan, som jag blivit helt kär i. Och jag blev också förtjust i den här hallonrosa färgtonen. Dessa två färger har sedan råkat smitta av sig på flera andra av mina målningar, säger han.

Målningen fanns med i utställningen ”Uppsnärjd i det blå” på K15 Galleri Laitinen & co. på Karlavägen i Stockholm förra hösten.

Martin berättar att han har svårt att skiljas från sina verk.

– Om jag ska sälja dem vill jag gärna att det ska vara till någon eller till en plats där de får visas upp för allmänheten. Annars är det som om man skriver en roman och det bara är några få som får läsa den och jag själv inte får läsa om den. Det tar många år för mig att tappa kärleken till mina målningar – om jag över huvud taget gör det.

Måleriets allvar och maskeradens glädje
På Liljevalchs vårsalong i Stockholm 2012 fanns hans målning ”Tigerhav” med. Den såldes direkt och för pengarna reste han till sydvästra Indien tillsammans med några dukar, tre kilo färg och ett gäng penslar. Han stannade där i fyra månader, vandrade i bergen och på stränderna och målade flera timmar per dag.

– Jag hade en skidbag full av målarduk som jag konkade runt med och letade efter platser där jag kunde jobba. Delar av målningen ”Minnesfrö” är tydligt inspirerad därifrån. Jag hittade en död sköldpadda på stranden och målade in tassens mönster i målningen, berättar han.

Tillsammans med vännen Anton Kalm arrangerar han maskeradklubben Klubb Kaka, som firar tio år nästa år. De bodde i kollektiv ovanför restaurangen Surfers under studietiden och blev tillfrågade om de ville anordna en klubb där. Det blev den första Klubb Kaka.

– Det första året var det främst våra vänner som kom, vi hade ett stort kontaktnät när vi pluggade på högskolan. Men snart växte vi ur lokalerna, maskeraden blev allt större och med tiden lämnade många av de gamla vännerna ön och klubben förändrades till något annat – från att det var själva festen som var det viktiga, är det nu byggandet av olika världar som man går igång på. Redan dagen efter en klubb börjar vi bubbla och spruta idéer om nästa. Det är ett projekt som är väldigt lustfyllt, säger han.

Förra Klubb Kaka, som ägde rum på Rindi den 18 oktober, hade temat paradis. De bygger kulisser, mixar musik, gör affischer och syr dräkter.

– När jag målar blir det ganska allvarligt. Jag skulle vilja få ihop det glädjefyllda som är i Klubb Kaka – som verkligen är naivt och taffligt byggt, medvetet lite löjligt, som ett stort barnkalas – med måleriet, med konstnären Martin. Men jag vet inte hur än, säger han begrundande innan han konstaterar:

– Nu kom snyggljuset!

Vi går ut i trädgården, där han visar och berättar om sitt pågående projekt med att skapa utställningsrum med hjälp av förvildad skogsklematis, som växer fritt kring Brucebo. De krypande växterna, som Carolina Benedicks Bruce planterade en gång i tiden, har spridit sig över hela Själsö.

– Det blir nästan surrealistiska landskap. Min plan är att skulptera i levande växtlighet och försöka översätta målningen ”Minnesfrö” som en sorts fortsättning, genom att forma rum av grönska utifrån den här grundidén.

Så berättar han sagan bakom ”Minnesfrö”, en berättelse om minnen, död och uppvaknande.

Pantheon i grönska
Han ska bygga ställningar och lyfta växtligheten underifrån, så att den lägger sig som en matta över. Tanken är att bygga åtta meter höga kupoler, som ska kunna användas som utställningsrum för olika konstnärer som jobbar med till exempel land art och skulpturalt hållbart material.

– Tänk dig Pantheon med en stor rotunda högst upp, fast gjord av grönska! säger han och det går inte att ta miste på det stora engagemanget, glädjen och hängivelsen i projektet.

Förhoppningen är att det ska stå klart till nästa sommar.

– Det är synd att det inte finns fler scener för konst, med tanke på hur enormt mycket kreativa själar det finns på den här ön. Brucebo skulle kunna bli en sådan plattform, säger han.

Hur är det då att befinna sig på en plats som är så otroligt romantisk, omgiven av spår, minnen och verk av konstnärer som bott i det här huset för hundra år sedan, undrar jag. Får han inspiration av Williams och Carolinas målningar, teckningar och skulpturer, som än idag finns att betrakta på Brucebo?

– Jag känner igen mig i romantiken och symbolismen från 1800-talet; naturvurmandet. Medan de fångade ljuset, går jag i min tur in på organiska detaljer. Det finns en koppling i naturromantiken, även om jag har en annan typ av berättande, säger han.