Från Barcelona till Fröjel tur och retur

Frida_116 år gammal lämnade Frida Åberg Gotland, då hon tillsammans med familjen flyttade till Florens. Efter många år som först designer och sedan psykolog har hon nyligen bytt inriktning igen. Det är som konstnär hon återvänder till ön. 

I Fröjel Ansarve, i korsningen mellan landsvägen söderut från Klintehamn och vägen där Lojsta russpark mynnar ut, ligger Valadona ateljé. Valadona är samlingsnamnet för Frida Åbergs konst. När hon läste design i Paris bodde hon på den lilla gatan Rue Valadon i sjunde arrondissementet, uppkallad efter den franska konstnären Suzanne Valadon, som levde i Paris under La belle époque. Valadon var modell åt många av den tidens konstnärer i Paris, däribland Renoir och Toulouse-Lautrec, innan hon började måla själv.

– Jag känner mig besläktad med henne, hon är en inspiratör, säger Frida.

En annan av hennes inspiratörer är den afroamerikanska konstnären Basquiat.

– Min stil har inte så mycket med hans att göra, förutom att han också jobbade mycket med färger. Men när jag känner att jag tvivlar på mitt val att bli konstnär brukar jag titta på en dokumentärfilm om Basquiat. Han är en stor inspirationskälla för mig, hans mod och kompromisslöshet och att han målade utan gränser, säger hon och tillägger:

– Valadon och Basquiat var båda outsiders. Det kan man känna sig som när man börjar måla vid 39 års ålder, även om jag har en designutbildning och karriär bakom mig. Att ta det steget mitt i livet och byta en säker och bra inkomst mot ett bohemliv är inte lätt, men det känns rätt.

Atelje_1Hon säger det på ett självklart sätt när hon står vid arbetsbänken i ateljén, där den tidiga höstens nyckfulla ljus faller in i strimmor genom fönstren som vetter mot trädgårdens lummiga grönska.

– Det är något med Gotland som påminner om Medelhavet. Det rosaaktiga ljuset finns även i Katalonien, där det också finns gott om kalksten. Jag älskar det ljuset, de speciella reflektionerna på kvällen.

Tillsammans med sin mamma och katalanska pojkvän har hon förvandlat det gamla hönshuset på tomten i Fröjel till en ateljé. Från och med april i år har hon jobbat och ställt ut i den bländvita studion, inredd med arbetsbord, arbetsbänk och två korgstolar. Under Gotland Art Week deltog hon med utställningen ”Från Katalonien till Fröjel”. Hon och hennes sambo Antoni kommer att bo sommarhalvåret här på Gotland och tillbringa vintrarna i Katalonien, några mil söder om Barcelona.

Ett alldeles eget språk
Barcelona
Frida och Antoni träffades första gången för sex år sedan, en vecka efter att hon gått ut psykologprogrammet. En vän till Frida förde samman dem.

– Hon är väldigt duktig på det och har matchat flera par som idag antingen är sambo eller gifta sedan många år tillbaka. Hon sa att vi säkert skulle passa bra ihop eftersom han är kreativ som jag. ”Men det finns en nackdel och det är att han bor i Barcelona”, sa hon och jag svarade direkt: ”Det är ingen nackdel!”

Antoni García Llorca skriver barn- och ungdomsböcker. De började ha kontakt på facebook innan de bestämde att Frida skulle resa ner till Barcelona och hälsa på.

– När jag skulle byta flyg på Arlanda tänkte jag: vad håller jag på med, nu åker jag tillbaka. Tänk om det blir helt misslyckat och vi inte har något att säga varandra. Men när jag såg hans intensiva blick så var det nära till förälskelsen.

Atelje_2Till en början pratade de italienska med varandra.

– Nu har det utvecklats till ett konstigt språk, en blandning mellan italienska, katalanska och spanska, berättar hon och man blir nyfiken på att få höra det.

Men Antoni sitter djupt försjunken och skriver på ett manus inne i ett av bostadshusen på tomten, det som varit ett församlingshus en gång i tiden. Fridas mamma Annika Prytz Åberg är året runt-boende här i Fröjel. Hon är författare och konstnär och har skrivit och illustrerat flera böcker om olika platser i Italien.

Det var tre år sedan Frida började måla och vägen dit slingrade sig genom bildterapi. Men låt oss ta det från början: Frida Åberg började på en designutbildning på l’Ecole de la Chambre Syndicale de la Couture Parisienne i Paris när hon var 18 år och fick sedan direkt jobb på H&M i Stockholm vid 21 års ålder, yngst på inköpskontoret. Efter fem år flyttade hon till Göteborg, där hon jobbade som designer för Kapp Ahl under lika många år.

– Det var kreativt och jag reste på inspirations- och inköpsresor, men efter ett tag kände jag att designvärlden var för ytlig, säger hon.

Vägen till konsten genom bildterapi
Hajdes
Frida var 30 år när hon kom in på psykologprogrammet i Göteborg och jobbade därefter som konsult på ett organisationsföretag med bland annat utbildning och arbetsplatsutredning. Även psykologyrket innebar ett högt tempo med många resor.

– Jag upplevde den där klyschan, att man vaknar upp på ett hotellrum och inte vet var man är – men tyvärr var jag inte rockstjärna, utan en psykolog som höll i utbildningsdagar. Jag började längta efter en annan tillvaro, säger hon.

Hon kände av stressymtom och gick i bildterapi, vilket visade sig vara vägen in i konstnärskapet.

– Jag fick lära om. När man ska göra en designprodukt måste man tänka ganska stelt på ett sätt och hela tiden styras av försäljningssiffror. Ett konstverk är något annat – även om det i båda fallen såklart handlar om att uttrycka något, säger hon och fortsätter begrundande:

– Det kommer en tidpunkt när talet inte kan läka mer, när du redan har formulerat teorier. Många som jobbat länge som psykologer tror jag känner likadant. Man intellektualiserar och pratar om en teori som handlar om känslorna, men inte direkt om dessa känslor – man överanvänder verktygen. När jag började måla fick jag ett helt nytt verktyg, där jag inte kunde värja mig. Bildterapi handlar om att ta fram krafter som alla människor har på ett språk som är tillgängligt för alla.

Frida_4Det var där och då som hon förstod att det var konst hon skulle ägna sig åt. I konsten har hon färgerna och det kreativa från designyrket, och samtidigt det djup som hon saknade.

– När jag som 18-åring skulle välja utbildning ville jag ha fart och fläkt och hög puls. Resorna lockade mig, själva livsstilen. Att sätta mig på kammaren och grubbla, så som jag såg på konstnärer då, var för introvert för mig.

Under bildterapin mixtrade hon med olika material, bland annat silkespapper. Tekniken har följt med henne in i ateljén Valadona i Fröjel, där temat för sommaren är platser som hon har anknytning till. Materialen är silkespapper, akrylfärg, bläck, rena pigment som ger matta partier och lite guld och patina. Det är klara färger, hon har svårt för de dova. Abstrakta motiv som bottnar i en känsla.

En kreativ explosion
Cap_de_Creus
På arbetsbänken ligger ett beställningsverk som hon grundat, så att hon vet vilka former och färger som ska växa fram. Snart ska hon lägga på silkespapper. Hon visar målningen ”Cap de Creus”, en plats i norra Katalonien där hon var ute och vandrade en dag.

– Målningen började med känslan av en slags frihet. Det kändes som att man badade i skönhet där: havet, pinjeträden, solen, säger hon.

Det gotländska motivet ”Vallhagar” kom till när hon tänkte på de blommande rapsfälten, och när hon började måla flyttade olika djur in i tavlan, som hon inte planerat.

– Om jag sätter mig ner och funderar på hur det ska bli låser det sig för mig, säger hon.

Både Frida och Antoni kan tänka sig att bo på Gotland året om. Antoni uppskattar den svenska orörda naturen.

– Han fick lära sig vad snålblåst är när han besökte mig i Göteborg, så det ska han nog inte bli chockad av, säger hon och skrattar.

– Antoni har levt på sitt författarskap sedan han var 20. Han har lärt mig mycket om hur man måste sega sig igenom perioder då det inte går så bra. Det är skönt att känna den friheten från honom, att det går, säger hon och tillägger:

– Det har varit så viktigt för mig att känna att jag hittat min röst. Det har jag gjort här under senaste halvåret, en kreativ explosion för mig. Jag målade mer dekorativt förut och det har hänt mycket.

Hon har alltid haft hjärtat utspritt på flera håll då flyttlasset gått till olika platser i Europa.

Vallhagar– Jag kan längta enormt mycket till Göteborg, till Paris och Italien. Ibland får jag attacker här och längtar till Katalonien, efter en speciell maträtt eller bara att få åka ner och ta en kaffe på Ramblan. Samma sak har jag känt för Gotland ända sedan jag flyttade härifrån. Jag träffade en gotländsk kvinna en gång på bussen i Göteborg och sa till henne: ”Det här med att längta tillbaka till Gotland är som att gå omkring med ett stort frågetecken inom sig hela tiden. När ska jag åka tillbaka? När får jag vara där?

Hon gör en eftertänksam paus och ler.

– Det är inte så lätt att få till rent praktiskt, men nu blev det äntligen så. Min dröm är att köpa tillbaka mitt barndomshem i Klinte.

Text och porträttfoto: Maria Molin
Övriga bilder: Frida Åberg

 

Ansarve

 

Målningar:
Barcelona
Hajdes
Cap de Creus
Vallhagar
Ansarve