Hon sökte sig själv och fann en ö

Intervju med konstnären och fotografen Florence Montmare

Den New York-baserade konstnären Florence Montmares utställning Scenes from an Island har världspremiär under Bergmanveckan och kommer att visas på Bergmancenter tills slutet av september. Fårö är också platsen där verken skapats och utställningen är en hyllning till det karga landskapet. Tid, flyktighet, förgänglighet, minnen, längtan och sökande efter ett hem är bärande teman.

3_FlorenceJag söker mig själv. Finner en ö.
Minnen, drömmar, rädslor, tillkortakommanden överrumplar mig.
I den öronbedövande tystnaden spänner tiden sina vingspetsar. Jag hör mitt hjärtas slag. Dagen är kylslagen och havet väntar nedanför. En spegel.

Mitt i livet blir jag stående. En karg vildsint stenhög mitt i havet. Begynnelsen av en egendomlig kompromisslös kärlekshistoria. Jag återvänder om och om igen. Den ödsliga naturen snärjer mig. Med tiden framträder gestalter som skuggor på genomresa.

Aktörer träder in. Julia och hennes vän, poeten… Den tredje karaktären; ön. Alltid närvarande, betraktar förgängligheten. Varelser i rörelse i kontrast mot en ödslig topografisk dramaturgi; berg som brustit, jorden, vattnet och luften.

Florence Montmare läser sin dikt först på engelska och sedan på svenska, ord som beskriver hennes iscensättningar av landskapet, som nu blivit en utställning och ska bli en bok. Hon sitter framför mig i vit sommarklänning i personalrummet på Bergmancenter, mitt i den febrila och förväntansfulla stämning som råder endast några få dagar till årets Bergmanvecka. På händerna bär hon vita handskar för att kunna bläddra bland originalfotografierna i portfolion som placerats på tryggt avstånd från våra kaffekoppar.
– Min pappa var från Kreta, en annan karg ö. När jag stod på en strand här på Fårö och såg ut över vattnet, förstod jag plötsligt att jag hörde hemma här. Det var som om två landskap förenades i ett, säger hon.

© Florence-Montmare-Photographer-Fårö-Scensfromanisland-Ingmar-BergmanDet var under en semester och senare ett konstnärsresidens på Bergmangårdarna som hon fick inspiration till de första verken i bildserien Scenes from an Island.
– Utställningen är resultatet av fem års experimenterande, då jag undersökt olika metaforer kring temat obeständighet, berättar hon.

Hon är född i Wien i Österrike och växte upp i Tumba i södra Stockholm. Efter en MBA-examen i innovation och design på Linnéuniversitetet i Växjö packade hon en resväska och satte sig på ett plan till New York.
– Jag stack dit på vinst och förlust med bara 200 dollar i fickan. Det skulle vara ett äventyr, så jag ville ha det på det sättet. Genom att vända mig bort från tryggheten ville jag se vem jag var utan den. Jag var otroligt envis och reste dit för att stanna, för jag tror på instinkt. När man känner att någonting är rätt så måste man lyssna på det.

När vi flyttat ut till Bergmancenters café Smultronstället med ängens blåeld i blickfånget håller hon upp sin högra hand och tar av sig en guldring för att visa mig inskriptionen ”din Albin, 1901”.
– Min familj var från början från Gotland. Den här ringen gav min gotländska mormors far till min mormors mor i New York, där de bodde i några år. Jag har alltid känt en samhörighet med dem, även om jag aldrig fick träffa dem, säger hon.

Ett viktigt avstamp i bildserien Scenes from an Island är sökandet efter ett hem. Vad är ett hem och var finner man det?
– Jag har alltid känt mig rotlös, men så läste jag ett citat av författaren Anaïs Nin som skrev: ”Mina rötter är portabla”. Det tycker jag var väldigt fint, det kan jag förstå. Jag har ärvt en olivlund på Kreta, New York är mitt självvalda hem och jag skulle gärna vilja bo på Fårö någon gång i framtiden.

2_FlorenceFlorence har alltid haft resfeber. Båda hennes föräldrar jobbade på flygbolag och hade ständigt biljetter på lager. Som barn fick hon ibland sitta framme i cockpiten och hon drömde om att bli pilot.
– Jag antar att det var frihetskänslan som lockade mig. Jag fick ofta höra att jag måste välja ett yrke som jag kunde tjäna pengar på och ändå valde jag till slut att bli konstnär. Ett yrke där du får kämpa hårt för att klara dig, särskilt i en stad som New York, säger hon, men tillägger:
– Jag är optimistiskt lagd och har alltid haft en känsla av att allt är möjligt, att det är vi själva som sätter begränsningarna i huvudet.

I barndomen tillbringade hon mycket tid med sin mormor. De tittade på film tillsammans, gärna kostymfilmer och smäktande dramer som ”Törnfåglarna” och filmatiseringar av Jane Austens romaner.
– Vi såg även modeshower och balett. Hon lärde mig att måla i olja och vi tecknade tillsammans. Vi hade en oerhört stark relation, mormor var en av mina bästa vänner.

Intresset för fotografi väcktes tidigt. Redan som barn tog Florence bilder, ofta av naturen, som hon klistrade in i anteckningsböcker och skrev små dikter till.
– En av dessa böcker, som jag i dag är mycket stolt över, handlade om tid, flyktighet och drömmar, teman som jag återkommer till i den här utställningen.

Tidsbegrepp, hur vi ser på tid och hur tiden kan vara elastisk, har alltid stått i fokus av hennes konstnärskap.
– När du till exempel mediterar eller jobbar med mindfulness är det som att du stretchar tiden. I vissa fotoserier som jag jobbat med har jag nästan gjort som en performance och sovit framför kameran under en lång exponeringstid. Då skapas ett samlat ljus, som egentligen inte finns. Mitt nästa projekt handlar också om det, om olika sätt att lösas upp.

Fotoserien Illuminations från 2002 handlar om ett förhållande som håller på att ta slut. Bilderna är tagna på natten med en 4,5 tumskamera på ett stativ i ett sovrum i Arles, Paris, Stockholm och Mora. Exponeringstiden för varje bild är tre till åtta timmar. Projektet var ett sätt att hålla fast vid något som håller på att försvinna. En känsla av att skapa ett minne innan det är upplevt fullt ut.
– Det som händer med filmen när du exponerar den för länge är att den slutar agera som den ska. Högdagrarna, skuggorna och färgskalan blir annorlunda. Under en viss tid då ljus släpps in målas det till mer i bilden, medan andra bilder blir helt utsuddade, förklarar hon.

När hon kom till New York i mitten av 1990-talet arbetade hon först på en tidning och en webbyrå. Kameran fanns med hela tiden och en dag bokade hon en biljett till Sydamerika, tog med sig sin kamera och en ryggsäck fylld med anteckningsböcker och filmrullar.
– När jag reser känner jag att jag landar mer i mig själv och har en dialog med mig själv genom mina dagböcker, säger hon.

Under resan som varade i flera månader fotade hon naturen och människor som hon mötte i Ecuador, Chile, Peru, Bolivia och El Salvador. När hon återvände till New York sökte hon till International Center of Photography med bilder från resan i sin portfolio, som även innehöll en bildserie med porträtt på svenska tjejer som kom och gick i hennes New York-lägenhet på Upper West Side på Manhattan.
– Jag skapade en historia kring den här lägenheten och tjejernas liv, de som hyrde ett rum hos mig. När jag kom in på utbildningen kände jag att det var meningen att jag skulle satsa på att bli fotograf och konstnär.

©Florence-Montmare-Scenes-from-an-island-Ingmar-Bergman-Center-Exhibition-Baltic-Sea-Investigation-triptych copyHon fortsatte att ta kurser i foto och design på School of Visual Arts, främst för att få tillgång till ett mörkrum.
– Processen i mörkrummet är magisk och drömsk. Det är kärleken till materialet som driver mig. Nu jobbar jag parallellt med digitalt och analogt och skapar nya hybridformer. Jag kan börja skissa digitalt och sedan fotografera analogt. Eller så kanske jag väljer att scanna analoga bilder och återfotografera dem digitalt. Jag försöker slå sönder bilderna på olika sätt, berättar hon.
– Jag gillar inte det perfekta, den skarpa överdigitaliserade bilden är jag helt ointresserad av, den är så platt. Jag jobbar med många olika lager i mina bilder, som gärna får se ut som målningar. Det som intresserar mig är när man bryter upp gränserna mellan olika former av konst och uttryck och korsbefruktar dem.

Sommaren 2014 reste Florence till Gotland tillsammans med sin man Ambrose Martos på semester. Ambrose, som är clown och performanceartist, figurerar i många av hennes bilder.
– Jag blir alltid inspirerad när jag ser honom, han är med i allt jag gör, säger hon, leende.
– Jag vet inte vad det var, men jag var väldigt bestämd på att vi skulle resa just hit till Fårö, som en fix idé. Vi körde runt på ön och jag blev omedelbart fascinerad av landskapet. Till slut hittade vi hit till Bergmancenter där jag blev tipsad om Bergmangårdarna.

Hon berättar att hon först kom till Fårö i sökandet efter en form av viloplats, bort från storstadsbrus och stress.
– Du kommer till en plats i livet då du stannar upp och börjar undra vad det är du gör, vad det är som är viktigt.

Florence Montmare började fotografera bildserien Scenes from an Island under semestern på Fårö.
– Jag ville skala bort alla lager och få en ram som var helt fri och bara innehöll det grundläggande; vattnet och stenarna. Sedan började jag föreställa mig olika scener som skulle kunna äga rum här. Jag såg möjligheterna i landskapet, vad som skulle kunna hända i de inre rummen.

När hon återvände till Fårö året därpå för att vistas på Bergmangårdarna hade hon fått kostym från Dramatenförrådet. De blev användbara när hon fyllde landskapet med scener, som små ritualer. Från att ha varit tomt så började karaktärer komma in i bilderna.
– Processen var ungefär som när man mediterar, fast tvärtom. Under meditationen strömmar det först till en massa tankar när du sluter ögonen, figurer och brus, innan du rensar och söker stillheten. Här var jag tvungen att börja med det mest elementära innan jag kunde släppa fram människor; scener med stämningar och teman.

Hon hittade dansare och skådespelare på Gotland som hon samarbetade med i både rörlig film och stillbilder.
– Hela Fårös landskap är som en scenografi. Ljuset är väldigt speciellt, som en enda stor softbox. Skådespelarna poserar, men jag avposerar dem. Jag vill att det ska finnas en känsla av det lite obekväma.

1_FlorenceFlorence bär alltid handskar när hon fotar. När vi ska ta några porträttbilder vid viken nedanför Bergmancenter, med vy mot Hammars stenstrand där Ingmar Bergman spelade in ”Persona”, tar hon på sig sina röda läderhandskar som matchar färgen på hennes läppstift och handväska. Det är så jag skulle vilja beskriva henne om jag bara fick välja ett ord; färgstark. Samtidigt är hennes bilder ofta monokroma.
– Jag är sparsam med färg och kan hålla på och gnaga på en färg länge innan jag tar in den, säger hon.

Det finns en mystisk känsla i Florence Montmares bilder, som ofta är lika tvetydiga som drömmar. Jag frågar om hon är nostalgisk.
– Oj, oj, oj, ja! Jag tycker att det är en tillgång eftersom det finns en tacksamhet, att man uppskattar det som varit. Det finns något i det som lever kvar i en, precis som människor som gått ur tiden, som lever kvar så länge vi minns dem.

Hon berättar med värme i rösten om den amerikanska fotografen Deborah Turbeville, som varit en mentor för henne.
– Vi hade te-dejter, då vi satt och drack en massa rökigt te i hennes lägenhet i mytomspunna Ansonia building. Hon hade gjort några bilder med titeln ”Block Island” och en av mina bilder här i utställningen, ”Persona Shore”, är inspirerad av känslan i dem. Det är svunnen tid, tiden har stannat i bilden, det är tidlöst. Det kan vara ett minne av en sommardag någon gång, kanske i barndomen.

I höst fortsätter utställningen Scenes from an Island till New York.
– Jag ville visa den här först eftersom jag känner att jag fått så mycket av Bergmangårdarna. Jag är så tacksam, Bergmans filmer är en stor inspirationskälla och jag vill ge något tillbaka. Bilderna hör hemma på Fårö och det känns viktigt att visa dem här.

© Florence-Montmare-Photographer-New-York-Scenesfromanisland-Bergman-Fårö-exhibition-220170623Florence läser ännu en dikt med sin distinkta amerikanska accent, ord som får rama in den här texten, så som de ramar in hennes scener från en ö:

A hopeless dream
of being
an unlikely dream
of becoming
ear deafening silence
there is something more
there is nothing else
Nothing
so shall it be
and now comes the rain.

Text: Maria Molin
Porträttfoton på Florence: Maria Molin
Foto: © Florence Montmare

”Rift”, 2015
”Broken Horizon”, 2015
”Persona Shore”, 2015

Post navigation