Intervju med musikern och låtskrivaren Vera Kebbe
Sedan hon som tolvåring medverkade i Lilla Melodifestivalen har scenen varit en plattform där hon kan ta plats. I vår släpper singer-songwritern Vera Kebbe sitt andra egenproducerade album, ”Those Tiny little Things”, som bygger på alla de små sakerna som skaver eller förgyller livet.
”Vera Kebbe skriver söt indiepop med intressanta fraseringar som fångar vardagsproblem med en jazzig tvist. Berättelserna väcks till liv av Veras uttrycksfulla röst som hon låter stå i fokus”, läser jag på hennes hemsida. Begreppet ”söt indiepop” har hon hämtat från en recension i det nätbaserade musikmagasinet Hymn.
– Det tog jag åt mig direkt, vilket bra sätt att beskriva vad det är jag gör! säger hon.
– Även de lite sorgliga låtarna sjunger jag med glimten i ögat på något sätt, för det finns alltid hopp. Jag vill sprida glädje med min musik och det ska vara kul att spela.
Att musiken uttrycker hennes personlighet blir tydligt redan vid första hälsningsfrasen. I hennes sätt att prata på, närheten till leende och skratt och den spontana spralligheten. Det äkta, ärliga och naturliga.
– Jag är färgstark, svarar hon när jag frågar hur hon skulle vilja beskriva sig själv och sitt uttryck som artist.
– Jag vill att det ska vara lättillgängligt och naivt. Det behöver inte vara något superflashigt arrangemang – det är texten som ger fördjupning i mina låtar. Du behöver inte vara cool för att vara cool, säger hon med ett lekfullt leende som återkommer.
Vi sitter i en soffa på kulturföreningen Roxys kansli inne på Fornsalens gård, där Vera Kebbe är verksamhetsledare sedan årsskiftet. Hon delar sin tid mellan Roxy, som står bakom många av Gotlands livekulturarrangemang, och sitt eget låtskrivande och artisteri. Vera, som växt upp med Roxy där hennes föräldrar varit engagerade, tror att hon fick uppdraget delvis för att man vill föryngra föreningen och se till att den fortsätter och växer i framtiden. Planen är att flytta in i det nya kulturklustret Gotlands Kulturrum, gamla Kulturskolan, när det öppnar till hösten, där de två scenerna lockar.
Två av låtarna på Vera Kebbes debutalbum ”Unsettled” från 2014 finns även med på den nya skivan – uppdaterade och delvis med ny text: ”Wait a while” och ”Recycle me”. Förra våren släppte hon singeln ”I will call him Sebastian” och ”Roller coaster trip” från den kommande skivan, som skulle ha varit klar till sommaren, men som hon fortsatt att arbeta med tills nu. Albumets titel ”Those Tiny little Things” säger mycket om Veras sätt att skriva.
– Jag tar någon småsak och förstorar upp den. Så är det ofta för mig – det kanske bara är ett pyttelitet problem som blir jättestort i mitt huvud för att jag överanalyserar och fantasin rullar på.
Låtarna föds inte sällan av en kommentar eller en mening, som växer till en hel låt då känslorna som meningen frammanar får fler ord.
– Jag går och nynnar på en melodi och plötsligt dyker det upp något roligt ord i en känsla, som jag kan jobba vidare på. Meningen som det började med är kanske inte kvar i slutändan, men det är den som får mig att hoppa på tåget, säger hon.
Temat för en låt blir tydligt först när hon skrivit klart texten.
– Inte förrän jag spelat in låten ”Recycle me” förstod jag vad den verkligen handlade om. Eftersom många missuppfattar den insåg jag att jag behövde skriva om den. Några ord ändrade riktningen i låten, så att innebörden blev tydligare, säger hon och förklarar:
– En del tror att den handlar om att ta upp ett förhållande igen, att ”återvinna” en relation och ge den en chans till, men det var absolut inte min tanke. Det jag vill uttrycka är att jag inte orkar vara perfekt och ha kontroll hela tiden, att jag ger upp det och börjar om. Jag vill bort från ängsligheten i alla slags relationer – även yrkesmässiga – och vill inte bry mig om vad andra ska tycka om mig. Det är ett tema som jag återkommer till, det här att man aldrig riktigt lyckas med det, men att det är något att sträva efter.
Vera Kebbe växte upp på Gotland och tolv år gammal deltog hon med låten ”Vänner” i Lilla Melodifestivalen tillsammans med kompisen Vendela Blomgren.
– Det är väl naiviteten i den åldern som jag vill hitta tillbaka till. När jag blev vald till Lucia på mellanstadiet i S:t Hansskolan och fick veta att jag inte skulle få sjunga solo gick jag upp till rektorsexpeditionen och sa ifrån, för det var ju för sångrösten som jag blivit vald. Då fick jag sjunga och jag gillar mig själv då, att jag vågade säga till och ta plats.
Sedan hon var liten har hon haft behovet att uttrycka känslor och tankar genom att skriva ner dem och samla dem i små anteckningsböcker. Låtarna till ”Unsettled” skrev hon redan på låtskrivarlinjen på Rytmus musikgymnasium i Stockholm. Efter studenten flyttade hon tillbaka till Gotland och på Kulturnatten på Almedalsbiblioteket 2010 gjorde hon sin första konsert med egenskrivna låtar.
Vera har spelat på många bröllop och har skrivit låten ”Together”, som hon kallar ”bröllopslåten”, tillsammans med Martin Lorentzson, en låt som blev titelspåret på en av hans skivor. De träffades på en låtskrivarretreat på Irland, en plats som det visar sig att mycket i hennes liv kretsar kring. Under en låtskrivarutbildning på musikskolan BIMM, British and Irish Modern Music Institute i London, där hon tog en kandidatexamen, träffade hon sin irländske pojkvän Jack, som jobbar som kock. Om en månad flyttar de ihop i Visby efter ett och ett halvt års distansförhållande.
– Jag kan ofta använda Jack när jag skriver, men man får ju måla om lite. Låten ”I will call him Sebastian” som jag skrev i London är byggd på honom, säger hon.
Första fröet till låten om Sebastian såddes under en lektion, då läraren hade satt upp papper med olika ord där de fick gå runt och associera: ord som ”Barcelona”, ”regn” och ”Sebastian”. När de fick välja ett av orden var Vera den enda i klassen som ställde sig vid Sebastian.
– Jag tänkte: Vem är han? Det ska jag ta reda på. Sen kom de första orden till mig; att han har blå ögon och att ”blue” rimmar med ”flu” (influensa).
Den lekfulla låten sprang ur en sorts feberdröm. Vera hade nyligen varit sjuk, svimmat under ett jobbpass på konserthuset Royal Albert Hall där hon serverade dryck i logerna, och varit tvungen att ta sig hem. Hon kände sig ensam i storstan, men hade precis träffat Jack som hon ringde och pratade med på bussen på väg hem den dagen. Han kom och mötte henne vid busshållplatsen och det var i den omtänksamheten och ömheten som låten uppstod.
– Jag insåg att jag inte varit med om det här sedan jag blev vuxen, att någon kommer och hämtar mig och håller om mig, ser till att jag kommer hem, bäddar ner mig och tappar upp ett bad. Han tog verkligen hand om mig när jag som mest behövde det, berättar hon och tillägger:
– Samtidigt handlar låten om att jag önskar att det fanns en Sebastian, för han finns inte i låtskrivarbubblan. Vera Kebbe, låtskrivaren, har ingen pojkvän även om jag har det i verkligheten.
Utbildningen i London gick främst ut på hur man skulle tänka som artist och kring upphovsrätt och hur man startade företag, även om den kreativa biten förstås också var central.
– Min tanke var att jag skulle livnära mig på att skriva låtar till andra artister och därför inriktade jag mig till en början på kommersiell pop. Då ville jag jobba som topliner och skriva text och melodi medan jag samarbetade med producenter som skulle göra själva arrangemanget.
Under andra året i London kom vändpunkten då en lärare yttrade några ord, som fick Vera att styra i en annan riktning:
– Han sa: ”Du måste vara hundra procent du. Det är det du ska visa, för folk kommer att anlita dig eftersom de vill ha en touch av Vera.” Då började jag tänka mer på hur jag skulle göra låtarna så ”veriga” som möjligt.
Inspiration får hon av andra singer-songwriter-artister, såsom franska Camille, rysk-amerikanska Regina Spektor, nyzeeländska Kimbra och Sveriges Miss Li. Skivan ”Those Tiny little Things” är inspelad på flera ställen, bland annat i Musicano-studion i Visby och i London.
– Den senaste tiden har jag haft ett fantastiskt samarbete med producenten Linus Larsson i hans studio i Hogrän. Jag vill kalla honom min mentor, säger hon.
Ett annat engagemang som konkurrerar om hennes tid är det politiska. Inför valrörelsen förra året skrev och spelade hon in kampsången ”Vi bygger nåt tillsammans”. Efter intervjun ska hon rusa iväg och starta en kör med andra aktiva i Fi. Efter mötet med kören ska hon repetera med bandet, som består av Albin Linder, Josefine Wahlström och Emilio Estrada som hon hoppas kunna turnera med på fastlandet efter skivreleasen. För inom några veckor är det äntligen dags att släppa skivan fri, så den kan flyga mot våren som duvorna i Almedalen, där vi tar några bilder just i ögonblicket då solskenet bryter igenom regntunga skyar – nästan som om hennes leende trollat fram det.
Text och foto: Maria Molin