Gotlands kyrkor – ett kärt bekymmer för oss alla

Vad vore Gotland utan sina kyrkor?  Men de är många och det kostar mycket pengar att hålla dem i skick. Sedan länge är de i alla fall ett så kallat riksintresse. Vi är alla med och betalar till underhållet.

Gei_7379.SundreText: Erik Janson

Det är lite oklart hur många kyrkor det finns på Gotlands landsbygd. Det tycks i varje fall finnas 92 som är medeltida och som används mer eller mindre regelbundet för ”normalt” bruk, det vill säga för gudstjänster av olika slag. Dessutom finns det ett antal kyrkoruiner, som ibland kallas ödekyrkor. Allt som allt en gigantisk samling av kulturhistoriskt värdefulla byggnader inom ett begränsat område och med ständiga behov av underhåll. Tak läcker, färg flagnar, fönsterkarmar ruttnar. Till det kommer konservering av altartavlor, triumfkrucifix, dopfuntar och predikstolar, för att inte tala om väggmålningar, portar och stenskulpturer. Det är naturligtvis omöjligt för öns 60 000 invånare att ensamma klara av detta omfattande sisyfosarbete.

Sedan länge betraktas Gotlands kyrkor som ett svenskt riksintresse, på 1940-talet tog man till och med upp kollekt i alla svenska kyrkor till underhållet av öns kyrkor. Att det finns många, både gotlänningar och fastlänningar, som menar att de borde bli ett av FN-organet UNESCO:s världsarv är en annan historia.

För trettio år sedan bildades Samfälligheten Gotlands kyrkor, som med pengar från staten och 15 öre av varje skattekrona som gotländska skattebetalare betalar i kyrkoavgift finansierar en stor del av underhållet. Efter en komplicerad procedur med både demokratiska beslutsorgan och expertutlåtanden fördelas omkring 40 miljoner kronor årligen till renoveringar av kyrkobyggnaderna och den fasta inredningen. Det sker i princip enligt ett slags plan, men det finns också utrymme för ”brandkårsutryckningar”.

Torsten Gislestam har varit med ”från början” och var i många år ordförande i Samfälligheten. Han avgick förra året med ålderns rätt.
– Under mina 30 år i detta arbete har jag varit med om att fördela mellan 500 och 600 miljoner kronor till underhåll av Gotlands kyrkor, säger han, inte utan stolthet.

När det gäller inventarierna är det församlingarna själva som har ansvar för dem, men också för detta arbete finns det statliga anslag som hanteras bland annat via Riksantikvarieämbetet.

Och inte nog med det, det handlar ju inte bara om pengar utan också om kunskap och erfarenhet av detta grannlaga arbete. Dessvärre har kunskaperna om material och byggnadsteknik inte alltid varit så stora. Ofta har modernt underhållsarbete till stora delar bestått i att hantera skador från tidigare renoveringar, skador som orsakats av till exempel plastfärger som inte andas och cement som sprängts sönder.

För att råda bot på detta skapades 1986 Stiftelsen Byggnadshyttan på Gotland av representanter för byggföretag, Riksantikvarieämbetet, Gotlands kommun och Gotlands museum. Stiftelsen har till uppgift både att ta fram och förmedla sådana nödvändiga kunskaper, inte minst till de hantverkare som i Byggnadshyttans regi arbetar med att restaurera kyrkorna och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader på ön.

Med andra ord: Gotlands kyrkor mår förhållandevis bra och blir i hög grad omhuldade. De riskerar inte att drabbas av samma osäkra öde som drabbat och kommer att drabba somliga kyrkor på fastlandet när kyrksamheten avtar och befolkningsunderlaget sviktar – att rivas eller förvandlas till restaurang, bingohall eller bilverkstad. De är helt enkelt ett kärt bekymmer för oss alla, oavsett om vi är gotlänningar eller inte.

AV: Erik Janson

Bild:
Gotlands kyrkor renoveras i princip i tur och ordning. En av dem som blivit upprustade på senare tid är Sundres lilla kyrka, vars torn ändå självmedvetet sticker upp ur Storsudrets grönska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *