Längtan till öar

Intervju med författaren Märta Fohlin

24 år fyllda har Märta Fohlin redan hunnit med juristexamen och två romaner. I augusti förra året fick hon sonen Einar samtidigt som hennes andra bok, Sandöflicka, gavs ut på Norstedts förlag. Efter en gedigen research tog den endast tre veckor att skriva – för hand på gotländska stränder och vid Vinterviken i Stockholm.

marta_fohlin

Foto: Anna Ericsson

”Sandmarken är lilasprängd och luktar kryddigt. Sandalerna krasar i mossan. En Sandöflicka har aldrig tråkigt, längtar aldrig bort, jag är förankrad i färgerna och doften.”

Febril fredagsstämning i Bio Rios foajé vid Hornstull i Stockholm; Cava beställs över kafédisken medan biobesökare strömmar ut från salongen och studerande ivrigt diskuterar över sina laptops. Märta Fohlin har parkerat barnvagnen intill ett bord vid väggen och medan sonen Einar sover middag börjar hon prata om en avlägsen och enslig plats långt ute i Östersjön.

Sandöflicka, som är hennes andra roman efter debuten Jag duger inte åt lycka, är dedikerad till hennes gammelmormor Leila Wigsten. På omslagsfotografiet står Leila i glasögon och page utanför fyrvaktarbostaden på Gotska Sandön där hon växte upp. Romanen skildrar hennes sista veckor på ön innan hon som fjortonåring skickas iväg från sin familj för att gå i realskolan i Slite på Gotland 1939, ett långt och smärtsamt farväl från en plats där hon känt sig fullständigt fri – och samtidigt ett avsked från barndomen. Märta besökte henne på Visby lasarett förra sommaren, lyssnade och antecknade hennes berättelser om Sandön.

– Jag skulle egentligen skriva en bok om något helt annat, en uppföljare till min första bok, som tilltalar främst en yngre generation. När jag började skriva kände jag att historien inte intresserade mig alls, så jag kasserade hela manuset, berättar hon.
– Jag började istället ställa frågor till släkten om min mormor Maud, som var advokat på Gotland. Eftersom jag just fått mitt första jobb som jurist känns det som jag följer i hennes fotspår. Jag blev nyfiken på hennes byrå i Visby och tänkte att det inte kan ha varit så lätt att vara kvinnlig advokat under 70- och 80-talen.

Märta Fohlin intervjuade sin mormors gamla kollegor innan hon bestämde sig för att prata med sin mormors mor, som överlevt sin dotter och idag är 91 år gammal.
– Leila började prata om sig själv, om sin barndom på Gotska Sandön, så det blev en bok om henne istället. Hon är en enstöring och väldigt klar i huvudet. Det var otroligt spännande att utgå från en livshistoria, säger hon.

De hade inte haft så nära kontakt tidigare och träffades bara någon gång per år.
– Hon delar inte med sig av andra minnen från livet; om när hon gifte sig med en officerare när hon var 19 år och blev hemmafru, om när hon skilde sig och uppfostrade fyra barn själv, om när hon jobbade på hotell och reste. Det finns många historier som jag skulle vilja ta del av, men som hon väljer att inte prata så ingående om, så som hon berättar om sin barndom på Sandön.

sandoflicka

”Sandöflicka”, Norstedts 2016

Flyttade hemifrån tidigt
Själv har Märta inte tagit båten till Gotska Sandön än, förutom i Leilas berättelser och i fantasin. Examensarbete och graviditet kom emellan. Hemma har hon en hel hyllrad med Sandölitteratur, efter en grundlig research. Sandöflicka är fylld av visuella intryck av den säregna och dramatiska naturen, som hon levt sig in i genom att titta på kartor och bilder av ön fyra mil norr om Fårö.
– Vi har sommarhus på östra Gotland, omgivet av en naturtyp som även finns på vissa delar av Sandön; tallskogen. Jag får bilden av att Sandön är som ett litet Gotland, fast mycket häftigare, säger hon.

Även Märta flyttade hemifrån tidigt, när hon var 17 år och vidare till Stockholm när hon var 19 och kom in på juristprogrammet på Stockholms universitet.
– Jag kände mig väldigt ung, liten och omogen. När min gammelmormor flyttade från Sandön 14 år gammal, från en ö där de enda bofasta var några fyrvaktarfamiljer – måste det ha känts otroligt konstigt, säger hon.
– Liksom många i äldre generationer pratar hon inte gärna om känslor. För att uttrycka Leilas känslor i boken har jag hittat på, tagit från mig själv och min egen barndom, bland annat ilskan som fanns där.

Märta skriver alltid för hand och har med sig sina små anteckningsböcker vart hon än går. Hon skriver när hon hinner. Sandöflicka blev till på Fårö, i Ardre och på andra stränder som hon cyklade till förrförra sommaren. De sista kapitlen skrev hon vid Vinterviken i Stockholm under några varma augustidagar.
– Leila var jätteglad när boken kom ut, jag var där och gav henne den. Hon är väldigt faktamässig, så jag vet inte om hon uppskattar språkdräkten som berättelsen är klädd i. Romanen är klassisk på ett sätt, men språket är modern prosalyrik. Om jag ska vara ärlig tror jag att hon haft mest glädje av arbetet fram tills boken kom ut.

Märta Fohlin har skrivit så långt tillbaka hon kan minnas och vid 9 års ålder sa hon till omgivningen att hon ville bli författare.
– Jag har en lättare dyslexi, så jag hade svårt att skriva när jag var liten. Min mamma fick skriva medan jag berättade. Senare skrev jag själv och illustrerade berättelserna med teckningar, säger hon och tillägger:
– Från och med tonåren har jag inte pratat om skrivande, det har aldrig funnits på kartan att jag skulle gå en skrivarlinje på en folkhögskola, för jag hade bestämt mig för att jag skulle bli jurist. Därför blev nog alla överraskade när jag berättade att jag skulle ge ut en bok.

jag-duger-inte-at-lycka

”Jag duger inte åt lycka”, Norstedts 2014

Experimenterar med språket
Drivkrafterna under juridikstudierna var envisheten och hennes rättvisepatos.
– Det var en svår tillvaro. Jag hade höga hyror och flyttade så mycket att jag inte klarade alla tentor. Ibland var jag tvungen att åka hem till Gotland ett tag innan jag fick tillträde till nästa lägenhet, säger hon.

Märtas inriktning på juristprogrammet var immigration och asylrätt, och på Advokat Gotland, där hon fick anställning efter examen, arbetar hon främst med asylmål och familjerätt.
– Jag älskar mitt jobb, det är så intressant. När jag får frågan om jag inte ska satsa enbart på skrivandet, svarar jag att jag tror att jag måste bli klokare än jag är idag, om jag ska bli en bra författare. Mer livserfarenhet tror jag hjälper skrivandet. Min gammelmormor var stark och min mormor också, som ensamstående advokat på Gotland. Och min mamma är politiker, så jag har ett annat arv än det kreativa.

Favoritförfattarna är kvinnor som liksom hon själv experimenterar med formen och språket: Nina Bouraoui, Anne Carson och Marguerite Duras. Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka handlar om en kvinna som väljer ensamhet framför parrelationen, utan att för den skull välja bort kärlek. Det började som dagboksskrivande, som fragment som sedan kunde sättas ihop till ett manus.
– Det är inte så ovanligt att en författare skriver om ensamhet, men det är ovanligt i litteraturen med kvinnor som medvetet väljer ensamheten, säger hon.

Hon var inspirerad av sitt eget liv då. Märta kände ett stort behov av att vara själv under den tiden, ett behov som finns kvar än idag – det gäller att få det att gå ihop med familjelivet.
– Många har hört av sig och känner igen sig, säger hon. I min familj är ensamhet väldigt naturligt. I tre generationer tillbaka har kvinnorna valt att leva själva, men det betyder inte att de levt utan kärlek.

Skrivandet är en djup och mer känslomässig dröm än juristyrket. Den första romanen blev till under studierna. Hon skickade manuset till tre förlag som hon kände till och skrev kontrakt med Norstedts några veckor senare. På Bokmässan i Göteborg 2014 träffade hon sin sambo, som jobbar på förlaget.

Nu skriver hon poesi för att hålla igång. I februari är hon tillbaka på advokatbyrån i Visby efter några månaders föräldraledighet. Märta och sambon Oscar söker med ljus och lykta efter boende på Gotland, dit de är överens om att de vill flytta.
– Kulturlivet på ön är fantastiskt, säger hon. Det är ju därför man vill flytta dit, för att det finns så mycket kreativa krafter att inspireras av. Vi längtar.

Text: Maria Molin

franska-bukten_2

Franska bukten, Gotska Sandön. Foto: Maria Molin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *