Iscensätter sina motiv

Intervju med konstnären Pia Ingelse

I Pia Ingelses konstnärskap ryms både en allvarlig och en lekfull sida. Efter att under drygt tjugo år ha utforskat identitet, roller och flickan som motiv i måleri, installation, film och performance, har nu nya teman hittat in i hennes bildvärld. I ateljén i Visby utmanar hon sig själv inför en stor separatutställning i Trafo konsthall i Norge till våren.

pia-ingelse

Pia Ingelse i rokokosoffan i sin ateljé.

Ateljén gömmer sig i ett sekelskifteshus som påminner om Villa Villekulla, med en vindlande trappa och asymmetriska rum fyllda med ting samlade av en riktig sakletare. I ingången till konstens krypin står hon i långa röda flätor, blått avskavt nagellack och ett brett leende.
– Jag har haft flätor sedan länge. När jag var yngre kunde det komma fram personer till mig på stan och kalla mig Pippi. Jag tyckte om det. Vi är två barn som leker helt enkelt, jag och min man, säger Pia Ingelse och skrattar.

Hennes man Mark Ingelse är frilansande formgivare och illustratör och arbetar här i ateljén intill hennes egen, i den del av huset som Pia hyrt sedan tjugo år tillbaka.
– Min man är delaktig i allt vi håller på med i min performancegrupp. Det är guldläge att ha en egen formgivare, säger hon.

Hon lyssnar alltid på musik på hög volym när hon målar. Mörk melankolisk musik i moll, såsom Fever Ray, The Knife, Nicole Sabouné, Chelsea Wolfe och Kent.
– Jag försvinner in i musiken, illustrerar känslan. Jag blir trollbunden. Musik har alltid varit jätteviktig för mig och det måste finnas en nerv i den.

hole

Hole, 1997

Pia håller upp en bild av en målning som hon visade på vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm 1999 med titeln ”Hål”. I fyra bildrutor har hon målat en flickas ryggtavla. Mellan skulderbladen spricker ett sår upp som hon försöker nå, men inte kommer åt. Hon kan inte se det själv, men betraktaren ser det.

– Jag ville göra något som är på gränsen till otäckt. Det är där jag vill vara hela tiden, i balansgången mellan ljus och mörker, godhet och ondska. Det finns ett hot, men det är finstilt och diffust. Det får inte helt övergå i det otäcka, då blir det ointressant för mig. Det gäller att hålla kvar det vackra någonstans, säger hon och fortsätter:
– Efter vårsalongen hörde regissören Carolina Frände av sig och undrade om tavlan kunde vara affisch och programblad till hennes uppsättning av Strindbergs Fröken Julie på Uppsala Stadsteater. Jag blev jätteglad. Det är ett slags självporträtt och det var spännande att få gestalta Fröken Julie i bild.

En mörk underton
När Pia Ingelse, som då hette Berglund, var åtta år flyttade hon från Visby till en bondgård i Norrlanda, tillsammans med föräldrarna och två systrar. Vägen till konsten gick genom punken och möten med inspirerande konstnärssjälar: punkdrottningen Nina Hagen, bildlärare och nyfunna vänner.

Pia Ingelse

Owl School, 2012

– Jag ville göra något där man hela tiden kunde förändra sig. Jag ville bort från förväntningar och från stereotypa könsroller, bort från stagnationen som jag upplevde under min uppväxt. Jag kände att konst var en värld där man kunde få göra vad man ville. Det fanns en frihet i det, säger hon och tillägger:
– Hjärtat har något rebelliskt över sig än idag när jag snart ska fylla 50.

Efter gymnasiet sökte hon till konsthögskolor och när hon inte kom in åkte hon iväg till Afrika med en vän och stannade där ett halvår, reste runt och arbetade som galopptränare. Tillbaka på ön hittade hon till Gotlands Konstskola och därefter konstlinjen på Ålsta folkhögskola i Sundsvall, där hon i flera år var medlem i en konstnärsgrupp.
– För att klara sig i den elitistiska konstvärlden krävs det att man upptäcker öppningar och nya vägar, och att man har en enorm drivkraft. Jag jobbar extra i butik och kafé, men mitt liv är det här. Jag kan nästan inte gå härifrån på kvällen, säger hon och gör en svepande gest över ateljén, där hon ser ut över Visbys hamn och fri horisont.

ateljen

Pågående arbete i ateljén.

Rokokosoffan ger en ledtråd till hennes vurm för historiska miljöer. Det figurativa motivet intresserar henne, berättelsen i bilden. Pia Ingelse har en förkärlek för svenskt 1800-talsmåleri; Anders Zorn och Carl Larsson, och bland flera andra inspiratörer nämner hon den brittiske prerafaeliten John William Waterhouse.

– En gång beskrev en recensent mina målningar som en blandning av Carl Larsson och David Lynch. Under den söta ytan i mina verk finns alltid en mörk underton, ett underliggande hot och jag hoppas att man ser det, säger hon och fortsätter:
– Vem fastnade inte för Twin Peaks? Jag tycker David Lynch är en stor konstnär, hans förmåga att fånga säregna stämningar som en röd tråd genom filmerna.

Ting laddade med magi
Håret som objekt är något som återkommer i Pia Ingelses konstnärskap. Hennes mamma var frisör i Visby när hon växte upp, och i ett av rummen i ateljén har hon byggt upp en hårsalong med speglar och andra karakteristiska föremål – som hon använt i en performance. Här hänger även installationen ”What are little girls made of?”; flera porträttmålningar av dottern Pixi i peruk ovanför väskor gjorda av samma peruker.

gatekeeper

Gatekeeper, 2012

Rekvisita som hon använt i en performance kan leda till olika teman i måleriet eftersom tingen i Pias värld är laddade med magi. När hon höll på att bygga upp hårsalongen fick hon en gammal hårtork, en sådan som kvinnorna satt under i salonger förr i tiden. Kvinnan som gav bort hårtorken till Pia hade sytt ett skydd i tyg med ett fjärilsmotiv. När tyget hängde där över hårtorken fick hon idén till målningen ”Gatekeeper”, en flicka i snön med tyget över sig – puppan som metafor för flickan.

Hon jobbar med roller, både i performance och i sitt måleri. Flickorna i oljemålningarna provar olika roller, iklär sig olika kostymer, attribut och symboler. På målningen ”Dark Bridge”, som syftar på övergången mellan barndom och vuxenvärld, sitter några flickor och pojkar på rad i en soffa. De bär alla masker, Pias dotter i grönt är Fågel Fenix.
– Jag tycker att titlar är väldigt viktiga, som en ingång för betraktaren och ett avslut för mig själv. I regel heter inte tavlan något medan jag målar den.

”Dark Bridge” visades på Liljevalchs vårsalong 2014 och är målad utifrån en stillbild från hennes film ”Rites de Passage”, som spelades in i ett gammalt hus i Halla på Gotland en Allhelgonaafton.
– Jag är väldigt intresserad av det ockulta. När jag gjorde filmen skulle Mayakalendern ta slut datumet 12/12-2012 och det fanns en rädsla och oro i luften för jordens undergång. Jag gjorde en besvärjelsefilm, samlade ihop en massa gudar från olika religioner som utförde ett fiktivt offer, berättar hon.

dark-bridge

Dark Bridge, 2013

Det är oftast så hon arbetar. Hon bygger upp en scen efter en idé som intresserar henne, letar rekvisita och dräkter eller designar dem själv och låter sy upp dem hos en sömmerska i Visby. Scenen fångas av en fotograf och Pia målar det arrangerade motivet utifrån fotografiet.

Varför har då flickan varit ett centralt tema i hennes måleri under så många år?
– Tyvärr finns det en problematik i att vara flicka, med alla övergrepp som sker. Det upprör mig och jag är mycket i de tankarna. Jag försöker komma ur dem, men de är ständigt där – inte minst nu när jag har en flicka som ska in i puberteten, som ska ta sig genom den.

Ett nytt tema och arbetssätt växer fram
Barnen i Pia Ingelses målningar tittar ofta tillbaka på betraktaren. Det finns en styrka i blicken, även när flickan på andra sätt uttrycker utsatthet och sårbarhet gentemot omgivningen.
– Många gör bilder där människor vänder sig bort, men det är den där blicken som jag försöker fånga. Flickan slår trotsigt tillbaka. Till slut tittar betraktaren på sig själv på något sätt, säger hon. Om hon står bortvänd blir hon för utsatt, tycker jag, förövaren tar över. När hon blickar tillbaka kan man inte göra något, då har hon sitt försvar.

procession

Procession, 2010

Innan hon fick barn använde hon sig själv som modell. När Pixi var fem år började hon måla henne istället. Genom dottern kan hon berätta om sig själv och alla andra flickor.
– Det var skönt att lämna sig själv, för det gör man ju till viss del när man blir mamma. När du får barn upplever du allt en gång till. Du är i det, men kan inte riktigt påverka, vilket är så himla frustrerande, säger hon och tillägger:
– Nu är hon 13 år och vi är inne i en annan fas. Jag kanske kan återkomma till temat flickan som subjekt framöver, denna gång som tonåring.

Performance är en annan del av Pia Ingelses konstnärskap, där hon jobbar på ett helt annat sätt. Med performancegruppen ”Krolik Tours” iscensatte hon en rysk resebyrå på konstmässan Supermarket i Stockholm förra året, där de bland annat tvättade pengar i en smutsig värld.
– Det är ganska vilt, knasigt och glatt. Jag är delad i två: mitt måleri är väldigt allvarligt, men jag har alltid haft den här andra sidan också, motsatsen. Mitt i melankolin och svårmodet så poppar det här lekfulla upp.

krolik-tours

Pia Ingelse, Krolik Tours (performance)

I rummet där Pia målar är en vägg fylld från golv till tak med verk till en utställning i Trafo konsthall i Norge i vår. Ett helt nytt tema och arbetssätt har växt fram.
– Jag lyssnar på tysk krautrock och annan lite galen musik nu, säger hon. Genom musiken försöker jag lura mig själv, så att jag inte ska fastna i det som jag alltid har målat och istället vågar måla det fula. Jag vill inte överarbeta, utan försöker måla snabbt och släppa tavlan i skisstadiet, inte fila på det sätt som jag hittills har gjort. Det är en riktig utmaning.

Pia Ingelse har många unga fans och tar emot skolklasser på ateljébesök. Det är främst tjejer som sökt kontakt med henne, som berättar att de finner en sorts inre stryka genom målningarna.
– Jag tycker det är jättefint. Min önskan är att flickan ska få vara precis som hon är, att hon får upprättelse.

Text och porträttfoto: Maria Molin

triptyk-mind-over-matter

Mind over Matter (Triptyk), 2015

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *