Tidigt inspirerades Torbjörn Limé av Monets näckrosmåleri – intryck som blev hans biljett från industristaden Trollhättan ut i världen. Nu för ett dokumentärt måleri honom tillbaka hem till uppväxtstaden, en både historisk och personlig resa. I ateljén i Visby undersöker han hur en plats skapar identitet, hur en uppväxt formas och vad minnet består av.
Snedtaket i ateljén är täckt av olika färgkompositioner. Färg, form, illusion och perception har alltid varit betydelsefulla element i Torbjörn Limés målningar. Till och med nu när han målar i gråskala är färgen viktig – han blandar oljefärger i gult, rött, blått och grönt för att få svart. Fotorealistiska motiv fulla av historiska, konstnärliga och politiska referenser växer fram på stora dukar. Industriarbetare från barndomens 1960-tal och ännu några decennier tillbaka i historien tillhör serien Arbetarsviten, som han påbörjade för några år sedan. En av dem var hans far, vars dagar fylldes av hårt arbete medan utrymmet för hans tecknarintresse krympte. Kolkritor, blyertspennor och tuschburkar flyttade in i en skokartong i garderoben.
– Som liten tyckte jag att det var spännande att plocka fram kartongen, titta i den och använda sakerna i den – den utstrålade verkligen magi. Jag började teckna själv och drömde redan som 11-åring om att bli konstnär – trots att jag i skolan fick höra att det inte var ett riktigt yrke, berättar Torbjörn Limé, som på sin 18-årsdag önskade sig ett staffli och oljefärger av sina föräldrar och fyllde dukarna med stilleben och porträtt.
Hösten efter studenten gick han en konstkurs i Göteborg en dag i veckan medan han sökte jobb, och satsade på att göra arbetsprover för att kunna söka in på en konstskola.
– Jag stod hemma i mitt pojkrum och målade varje dag. En dag när jag satt på Arbetsförmedlingen och väntade på min handläggare bläddrade jag i Dagens Nyheter och upptäckte en annons för studier i franska på en folkhögskola på Visingsö med fortsättning i Aix-en-Provence. Det kändes som rätt riktning att gå för en konstnärsaspirant, säger han med ett leende.
En kurs i kulturhistoria i sydfranska Aix-en-Provence blev särskilt viktig. Där kom han i kontakt med franska nya vågen-filmer av bland andra François Truffaut och slukade Albert Camus roman Främlingen.
– Vi hade ingen etablerad konst på väggarna hemma när jag växte upp och det var ingen som tog med mig till konstmuseer. De andra i kulturungdomskretsen i Trollhättan var musiker och spelade i olika band och jag var ganska ensam om konstintresset bland mina vänner, säger han.
– Att få möta filosofi, film och konst i Frankrike var ett uppvaknande för mig. Med existentialismens frågor om individens förhållande till det omgivande samhället öppnade sig en annan och större värld.
När kursen var avslutad tågluffade han runt i landet, hänfördes av storstadskänslan och myllret i Paris och vandrade från det ena konstmuseet till det andra med ett skissblock under armen, som även fylldes av gatumotiv och landskap från tågfönstret. Torbjörn Limé tog intryck av impressionisterna och framför allt Claude Monets sena näckrosmålningar i monumentalt format med organisk och fläckigt upplöst yta utan fasta konturer. Då han återvände hem kom han in på en förberedande konstskola i Göteborg och fortsatte därefter till Malmö Konstskola Forum och vidare till Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där han tog examen i början av 1990-talet. En annan konstnär som betytt mycket för honom är Ola Billgren, som var gästlärare under konststudierna i Malmö.
– Han var generös som person, delade med sig och gav mig en annan bild av konstnären än den klassiskt bohemiska med oljefärger på kläderna – han kom alltid till skolan i kostym. Liksom jag själv var han intresserad av det upplösta motivet och det teoretiska tänkandet bakom målningarna.
Torbjörn visar en bild på ett abstrakt verk i olja, tempera och bladguld från 1987 i boken Torbjörn Limé selected paintings 1987 – 2018, som ser tillbaka på hans trettioåriga konstnärskap. Färgfläckar i lila, guld och grönt är dominerande, målade på rullgardin med grova synliga penseldrag. I backspegeln är den här målningen en milstolpe för honom, en av de viktigaste bilderna i hans produktion.
– Man kan säga att den öppnade en ny dörr i mitt konstnärskap, en inkörsport till de upplösta naturmotiven som sedan dess följt som en röd tråd genom mina verk, säger han och fortsätter:
– Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför just det har fascinerat mig. Det är den där gäckande skuggan mellan det synliga och det osynliga, där kontraster mellan varma och kalla färger har varit viktigare för mig än förhållanden mellan ljus och mörker.
Hans upplösta landskap är också kopplade till miljöförstöring och naturens sårbarhet: hotet mot naturen med gifter och utsläpp från fabriker. Han kommer från en av Sveriges, på den tiden, största industristäder och växte upp i en fabriksmiljö.
– När jag som barn cyklade genom industriområdena såg jag döda björkar överallt. Det finns en känsla av förlust i mina bilder.
Efter att först ha målat landskapet framför sig i ett närgånget undersökande av naturens vegetation, lyfte han blicken mot himlens och rymdens ljus- och färgskiftningar i en serie verk som han kallar Nebulös terräng.
– Jag såg varje målning som en resa och kunde måla i tolv timmar i sträck, ”vått i vått”, för att färgen inte skulle hinna torka. Kvällen före blandade jag färgerna i stora högar på papptallrikar, så det bara var att sätta igång när jag steg in i ateljén på morgonen.
Till en utställning på Louisiana utanför Köpenhamn 1997 målade han nebulosor, färgrika gigantiska moln av gas och rymdstoft, på dukar i formatet tre gånger två meter. Måleriet har alltid stått i fokus i hans ateljé, men plats, miljö och kontext påverkar hans val av material och uttryck, och han arbetar även med fotografi, rörlig bild, objekt och installation. Några av Torbjörns fotobaserade verk visar hans fars arbetshandskar och verktyg.
– För tio år sedan, i samband med min fars bortgång, började jag fråga mig själv: Vad är egentligen viktigt för mig som konstnär? Vilka motiv är angelägna och personliga? Vad brinner jag för? säger han.
– Då växte det fram, det här med identitet och bakgrund: folkhemmet och fabrikerna. Jag insåg att inget av det jag växte upp med finns kvar idag. Jag vill inte vara nostalgisk, men kopplar gärna ihop den personliga erfarenheten med en tanke om hur vårt postindustriella samhälle ser ut idag.
Just nu målar han arbetare i kalkindustrin, med arkivbilder som förlagor, till Gotland Stories, en samlingsutställning på Gotlands Museum i sommar med avsikt att nyansera och utmana gängse föreställningar och egenskaper som tillskrivs Gotland i bland annat turistguider och reklamkampanjer. Parallellt arbetar han med målningar för utställningen Ögonblick på Tjörnedala konsthall i Skåne till hösten.
– Jag letar även arkivbilder på kvinnor under samma tid. Vad gjorde kvinnorna när männen stod i fabriken? säger han och pekar på en akvarellmålning på väggen som föreställer några mattvätterskor i Trollhättan.
På nedervåningen i det fristående huset som tillhör Kulturrum, där Torbjörn Limé har sin ateljé, finns även Visby ramverkstad och konstgalleri, som han startade för ett och ett halvt år sedan. Det var när han fått tjänsten som rektor på Gotlands Konstskola som han flyttade till ön och när den av ekonomiska skäl lades ned sju år senare såg han sig om efter ett annat jobb i kombination med konstnärsyrket. Idén med en ramverkstad kom inte från ingenstans – redan som konsthögskolestuderande under postmodernismens 1980-tal intresserade han sig för hantverket och för presentationen av ett konstnärligt verk.
– Jag köpte verktyg och började bygga egna ramar för att visa mina konstverk på ett mer konceptuellt sätt, berättar han.
Även galleriverksamheten har han erfarenhet av sedan tidigare, då han varit med och grundat flera konstnärsdrivna gallerier: The Pineapple i Malmö på 1990-talet, Sparwasser HQ i Berlin år 2000 och Galleri ID:I i Stockholm året därpå.
– De är en del av mitt konstnärskap, ett slags forskningsprojekt för att se om det är möjligt att som konstnär kunna byta gestalt och vara på andra sidan i rollen som den som visar, förmedlar och säljer verken.
Pandemin har bromsat in galleriambitionen, men Torbjörn hoppas att snart kunna arrangera utställningar här i samma rum som ramverkstan. Men först behöver han rikta ögon och händer mot de stora detaljrika målningarna i Arbetarsviten, som ska färdigställas till de egna utställningarna. Den konstnärliga resan har tagit honom tillbaka till Trollhättan. När föräldrarna gick bort och barndomshemmet tömdes flyttade föremål laddade med minnen in i Visbyateljén. Vem vet, kanske finns det en magisk skokartong här i gömmorna.
Text och foto: Maria Molin