En guide till Gotlands biografer
Annika Marusarz (text), Anna Ericsson (foto), Barbro Tryberg Boberg (form)
Sensommarens höstliga vindar bär med sig en längtan efter film. Film på bio. ”Med en mild doft av popcorn, gemenskap och en lyckad dejt”, som författaren till boken ”Från lada till salong – en guide till Gotlands biografer” (2018), Annika Marusarz, uttrycker det. Gotland är en av Sveriges biograftätaste regioner, räknat per invånare och det är eldsjälarnas förtjänst, som också har intervjuats för boken. Här berättas om Gotlands landsorts- och stadsbiografer från Fårö i norr till Burgsvik i söder och eftersom den tar upp öns tolv befintliga biografer ryms hela spännvidden mellan filmens barndom och vår samtid i de korta och levande texterna.
När jag läser om biografen Folkbio i Katthammarsvik i Östergarns bygdegård slungas jag tillbaka ett kvarts sekel, till tidigt 1990-tal då jag såg thrillern ”Dödlig puls” (”Flatliners”) där tillsammans med pappa, med bland andra Julia Roberts och Kiefer Sutherland i rollerna. Det vinröda draperiet, det gamla pianot och de stapelbara stolarna. Jag minns pausen för filmbyte, då pappa och jag delade på biogodisklassikern Nickel, som var populär på den tiden, och han frågade om vi inte skulle passa på att åka därifrån eftersom filmen var betydligt läskigare än jag låtit honom förstå. Trots att bion i dag är digitaliserad har man valt att behålla pausen som en del av bioupplevelsen, eftersom publiken då har möjlighet att prata med varandra om filmen och sträcka på benen.
I ”Från lada till salong” fångar Anna Ericssons foto in detaljer i biografernas inredning, såsom en tidstypisk biljettkassa bevarad från 1940-talet, klassiska dubbelfåtöljer – så kallade ”hångelsoffor”, filmrullar och en silverglänsande godisautomat. Förutom ett stycke film- och biografhistoria berikas läsaren även med kuriosa, som till exempel att Vilgot Sjöman var en trogen gäst på Burgsviks bio, där han alltid satt på samma stol och att biografen Rondo i Klintehamn byggdes i ryskt tegel: ”Det sägs att affärsuppgörelsen runt teglet var lite utöver den vanliga. Det ska ha ingått en flaska vodka för varje levererad pall med tegel. Många vodkaflaskor blev det och de gick åt under bygget. Kanske är det därför som sista etappen inte blev lika väl genomförd som den första.” Här finns även historien om bonden i Sudersand som när hans kor dog bestämde sig för att bygga om ladan till en bio. Eftersom han aldrig varit på bio själv, fick han ringa sin syster som bodde i Stockholm.
På ett uppslag som återger klassiska filmrepliker hittar jag en av mina favoriter: ”After all, tomorrow is another day”, uttalad av Vivien Leigh som Scarlett O´Hara i ”Borta med vinden” från 1939. På ett annat uppslag i boken delar gotlänningar med sig av sina minnen av den första filmen de såg på någon av öns biografer. I egenskap av sommargotlänning såg jag min första, ”Dirty Dancing”, i slutet av 1980-talet på den i dag nedlagda biografen Röda Kvarn i Visby, tillsammans med min syster. Den allra första film jag såg på bio var för övrigt ”Ronja Rövardotter” med mamma 1984 på Draken på Kungsholmen i Stockholm, även den nedlagd. Vissa biobesök blir liksom magiska i minnet, en kombination av förväntningarna i foajéns sorl, känslorna och tankarna som filmen väcker, sällskapet och lokalens historia som sitter i väggarna, panelen och draperiet över filmduken.
Efter att ha sträckläst den nostalgiladdade boken är det bara att konstatera: De välgjorda och fängslande teveserierna som streamas hemma i datorn i all ära – och även om många i dag förknippar bioupplevelsen med en svunnen tid – film är faktiskt fortfarande bäst på bio.
Text: Maria Molin
Följande biografers historia berättas i boken: Sudersandsbiografen, Kinematografen, Roy, Slite bio, Biostaden Borgen, Folkets Bio, Folkbio i Katthammarsvik, Rondo, Folkbio Garda, Folkbio i När, Hemsegården och Burgsviks bio.