Berättar om naturen i metall

Intervju med konsthantverkaren Elena Berg Österdahl

En stor lilja i rostig metall har växt upp vid vägskylten intill åkern. Den har blivit konsthantverkaren och konstnären Elena Berg Österdahls signum och var en av hennes första skapelser. Nu är hon i full gång med att bygga upp sin nya verkstad på Snauvalds i Havdhem, en liten gård fylld av berättelser.

1_elenaEtt 1800-talstorp, en nybyggd lada i gammal stil, uråldriga lövträd och ett tipitält i trädgården som hon hyr ut till äventyrslystna och ofta långväga sommargäster. I Havdhem på södra Gotland, några kilometer söderut från Hablingbo längs kustvägen, hittar du Berg Österdahls verkstad med butik under sommarhalvåret.

– Jag har rest mycket och har många berättelser. Här får jag dela med mig av mig själv och platsens förflutna. Varför jag hamnade här är en berättelse i sig. När du köper en produkt och du har fått med dig en historia bakom den – ett minne som du sedan kan återberätta – blir den värdefull på ett helt annat plan än om du bara köper den för att den är fin, säger Elena och tillägger:
– Det bästa jag vet är när folk kommer tillbaka för att se hur det går här och vill veta vad som hänt sedan sist.

Hösten är en kreativ period. Den nya verkstaden är inrymd i en lada som hon och hennes sambo, som är möbel- och finsnickare, har byggt upp på samma plats som den gamla som inte gick att rädda.
– Jag har inte haft någon egen verkstad tidigare, utan hyrt in mig hos andra. Det var först när jag hamnade här som det började hända saker.

4_elenaFredagskväll och Gotland Art Week i somras innebar gnistrande, glödande, sprakande girlpower på glasstudion Big Pink. Efter skymningens sista bronsfärgade strålar dansat på grusplanen utanför Norrlanda bygdegård, lystes den upp av en magisk eldshow. I en performance med titeln ”GIRL! Fire walk with me” möttes konstnärerna Jennie Olofsson och Elena Berg Österdahl med sina material: det flytande glaset och den fasta metallen. Levande skulpturala material som behöver hetta för att formas. Elden, elementet som förenar dem, lyfte fram glasets och metallens bländande skönhet under stjärnhimlen.

Elena träffade glasblåsaren Jennie för första gången under förra årets Gotland Art Week och de upptäckte att de hade samma driv, fokus och passion för sina respektive material. Där och då föddes idén om samarbetet.
– Jag blev begeistrad när jag såg hennes performance förra året. Gemensamt för våra material är värmen och att det kan vara lite farligt, säger hon och tillägger:
– Det är viktigt att visa samarbeten och vi planerar en show nästa Gotland Art Week också. Vi vill visa hur våra material fungerar, hur vi jobbar med dem. Det är också viktigt att samarbeta för sin egen utvecklings skull.

foto-maria-hultberg

Foto: Maria Hultberg

Vinterhalvåret i alperna
Elena Berg Österdahl är även eldartist på olika event och festivaler, ensam eller tillsammans med de andra i performancegruppen Leer. Intresset för eld, akrobatik och dans väcktes när hon som tolvåring började i gycklargruppen Pax, som leddes av Towan Obrador, en av grundarna till Medeltidsveckan. De uppträdde bland annat på Visbys krog Clematis, välkänd för alla medeltidsfantaster, och under Hansedagar på olika platser i Europa.
– När vi var femton fick vi börja leka med eld, lära oss att bemästra den. Vi har alla en enorm respekt för elden, det skapas en stor fascination bara för att vi är rädda för den. Samtidigt är den livsviktig och har alltid funnits i våra liv, en urkraft, säger hon.

Elenas sambo Jerome är från den fransktalande delen av Schweiz och under vinterhalvåret bor de i den medeltida bergsbyn Gryon i alperna, där Jerome arbetar som skidlärare och off pistguide. De senaste vintrarna har Elena varit ansvarig för en bergshytta, där hon lagade och sålde lyxig fast food, för att få in pengar och utveckla sin konstnärliga verksamhet.
– Det var perfekt för mig när jag flyttade dit eftersom jag ville lära mig franska så fort som möjligt och samtidigt lära känna folk, säger hon.

Elena träffade Jerome i Sälen. Hon hade just kommit hem från Florens där hon läst italienska och jobbade en säsong på en italiensk restaurang, där hon fick möjlighet att hålla liv i språket.
– En dag kom han in där med sin pappa och några kompisar. De skulle åka Vasaloppet, berättar hon.

lampaElenas möbler och metallblommor finns i några butiker i Schweiz också, i exklusiv och liten skala eftersom hon inte hunnit bygga upp samma kontaktnät där som på Gotland. När hon kommer tillbaka till sitt andra hem i december ska hon tillverka ett bord i metall till en kund. Möblerna kan hon tillverka på ett företag som har de rätta maskinerna.

Det här är första året som hon ägnar sig åt sin konstnärliga verksamhet på heltid. Hon har hittills inte vågat vända sig till fastlandet, eftersom hon inte kunnat garantera leveranser under vintern. Nu känner hon att det är nästa steg att hitta olika återförsäljare där.

Vi slår oss ner i salongsmöblerna uppe på loftet i den nybyggda ladan, ser hur regnet formar mönster på takfönstret och värmer oss med nybryggt kaffe. Elenas sommarställe i Havdhem är känt som ”Katt-Annies hus”, och höll på att förfalla när de köpte det. Efter uppbyggnaden av verkstaden väntar en renovering av huset, men de vill bevara den ursprungliga andan. Här finns el, men inget indraget vatten. Det går åt mycket ved till kaminen så här års.
– Många i socknen har suttit här i Annies kök och lyssnat på historier. Hon var en mycket karismatisk och varm person. Jag ska nog försöka göra en bok om alla de här berättelserna och samla bilder som folk i bygden har i sina album, säger Elena.

Det har varit flera ägare till huset efter Annie, men inget har förändrats särskilt mycket. Det är som om klockan stått stilla på gården åtskilliga årtionden. Det var tre år sedan Elena hittade huset, då hon sökte ett kustnära sommarställe som låg ensligt beläget.
– På sommaren är det en idyll här. Du kan duscha och laga mat ute, jag älskar det. Men det är häftigt att få uppleva det nu när det är kallt också, att verkligen känna hur folk bodde här förr.

Den första liljan i metall blir till
2_elena
Hon trivs med att vara omgiven av åkerlandskap och bönder, som alltid ställer upp om hon behöver hjälp med något.
– Det är kul också att vara en del av en socken. I Havdhem finns ett helt litet samhälle, med mataffär med postkontor, en järnaffär och kafé. Om det fattas något i min verkstad kan jag åka till något av de två metallföretagen, där man kan hämta material eller få annan hjälp, säger hon.

Elena växte upp i Gråbo i Visby med sin mamma och storasyster. Pappan var bonde i Björke och den idylliska landsbygden fanns i systrarnas liv, även om de inte bodde där. När Elena bara var tolv år gammal gick hennes pappa bort i cancer.
– Jag kan bara se min pappa från ett barns perspektiv och saknar så oerhört att få möta honom nu som vuxen. Om jag skulle få några timmar till med min pappa idag, skulle jag vilja att han träffade min sambo Jerome, att de fick den stunden att prata med och lära känna varandra, säger hon.

Det kreativa fanns ständigt närvarande när hon växte upp.
– När pappa snickrade en båt gjorde jag också en liten båt. Min mamma var porslinsmålare på fritiden. Jag är från en arbetarfamilj, där konst, dans och musik har varit en hobby, inte något annat, berättar hon och fortsätter:
– Min mamma sa till mig: ”Vi bor i ett land när man har många chanser. Jag fick aldrig gå på konstskola, för det var ingenting ”klokt”, som man säger på Gotland, men du kan!”

bordPå träslöjden i skolan fanns en kvot för hur mycket material varje elev fick jobba med. När läraren såg Elenas hängivenhet och sprudlande idéer fick hon använda mer material. Det uppmuntrade henne att utbilda sig i den riktningen.

Efter teknikprogrammet i Visby sökte hon till Nyckelviksskolan på Lidingö i Stockholm, där hon gick en utbildning i trä, form och hantverk. Hon fortsatte sin utbildning på Gotlands Konstskola, där hon fick möjlighet att pröva på olika material. Det var här hon upptäckte metall, som vid sidan av betong och trä är de material som hon främst arbetar med idag. Och det var här den stilrena metalliljan blev till, som blivit hennes signum.

– Då var det ingen som gillade rost än, så den var helt fel. Den fick stanna i garderoben under ganska många år. Det var först när jag hade praktik hos Stina Lindholm på Skulpturfabriken i Boge som det började ta fart, berättar hon.
– Jag visade den för henne och hon ville sälja den där. Man känner sig väldigt naken i början innan man förstår att folk tycker om det man gör, så att man får en styrka i det. Först då vågade jag gå runt och visa upp den för andra återförsäljare.

Praktikperioden var en del av studierna i produktutveckling med möbeldesign vid Jönköpings tekniska högskola, som varvade teori med praktik, med fokus på marknad och projekt hämtade direkt från möbelindustrin.

Kontraster i form, färg och material
fagel-2
På en arbetsbänk i verkstaden ligger Elenas första betongtavla med titeln ”Fångad frihet”, som hon håller på och reparerar. En klassisk origamifågel, vikt i metallnät istället för papper och ingjuten i betong. Ur ett snitt i betongtavlan flyger fåglarna ut.

– Jag märker att jag alltid hamnar i kontraster, säger hon. Om det är ett ruffigt material så vill jag få det till något skirt eller tvärtom. När du ser origamifågeln tänker du på något lätt och nätt, en fredssymbol. Sedan översätter du det till rostig metall och betong. Det är där jag gillar att jobba, i det oväntade.

En av hennes inspiratörer under studietiden var den italienska målaren och skulptören Lucio Fontana, känd för sina monokroma målningar och skulpturer med knivskarpa snitt.
– Det tvådimensionella blir tredimensionellt för att duken är skuren och trasig – det startade något i mig. Jag vill kunna känna på formerna och se verket förändras när man går runt det, säger hon.

Det finns ofta fler än ett sätt att använda hennes produkter på. Betongfågeln har en pinne som man kan ta av, så att man kan ha den både som ett stilleben eller i en kruka.
– När jag började göra blommor i metall var det inte så mycket gjort för utomhusrummet förutom trädgårdstomtar, säger hon.
– Vad finns kvar när trädgården vissnar? tänkte jag. Rost är metallens sätt att vissna på, men det tar mycket längre tid och det är en spännande process. Det känns mer naturligt att sätta ut en rostig blomma än en målad, och det blir även en fin kontrast till naturens färger. Mycket av det jag gör kan du ha både utomhus och inomhus, säger hon.

blombukettSnart ska en fattigmanskakelugn muras i verkstaden i Havdhem och värma upp ladan under vår och höst. Här är Elena omgiven av naturen, hennes främsta inspirationskälla. Närheten till naturen ha funnits med genom hela uppväxten, då familjen ägnade sig åt orientering.

– Vart vi än reste var det för orienteringens skull. Vi tog med våra tält och åkte till olika platser i Sverige och Norden. Jag har bott i storstäder och besöker dem gärna, men mitt inre lugn får jag i naturen, betonar hon.

Här i Havdhem tar hon ofta sitt skissblock med sig till stranden. Ännu mer än havet uppskattar hon skogen, där hon gärna springer utanför stigarna med sin inre karta och kompass, ett lokalsinne som hon har med sig från barndomens orientering. I skogen studerar hon former i blad, hur vattendroppar beter sig på bladet, hur frosten lägger sig på det – intryck som hon använder sig av när hon formger sina konsthantverk.

Text: Maria Molin

3_elena

Julmarknad Design, Konst & Vintage

Söndag 27 november kl. 12-17,
första advent och skyltsöndag i Visby, medverkar Elena Berg Österdahl på julmarknaden på Kårhuset Rindi i Visby tillsammans med andra kreatörer. Ljuslyktor och metallblommor (lilja och vallmo) är några av hennes konsthantverk som du hittar där.

Hon medverkar även på julmarknaden i Kalkladan på Bungenäs fredag 2 december kl. 14-19 och lördag 3 december kl. 11-17 och jul på Prima Gård lördag 10 december och söndag 11 december kl. 11-16.

 

julmarknad

 

 

1 comment for “Berättar om naturen i metall

  1. Tove Lagerqvist
    2016/11/27 at 10:53

    Så inspirerande! När jag åker till Gotland ska jag självklart besöka platsen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *