Berättelser från en ö

I sin bok Fotspår i sanden samlar Maria Molin människors berättelser från Gotska Sandön. Tillsammans skapar de en ny bild av nationalparken, där storslagen natur får möta vardag. För Maria blev arbetet med boken ett sätt att berätta en del av sin familjs historia.

MariaMolin_omslag_frontSommaren 2014 fick journalisten Maria Molin i uppdrag att göra ett resereportage om Gotska Sandön. Det var en plats som hon inte hade besökt på 30 år, men som spelade en stor roll i hennes och hennes familjs liv. Under tio säsonger, mellan 1976 och 1985, från maj till september, trafikerade fartyget Mireya sträckan Gotska Sandön – Nynäshamn. För fartygets ägare, Otto Magnuson, var det en dröm som gick i uppfyllelse. Otto var Marias farfar.
– Han kom dit i slutet av 1930-talet med sin skuta Vega för att lasta timmer och blev fascinerad av denna ensliga plats, långt ute på havet. Då föddes hans dröm att ta med passagerare till ön, säger Maria Molin.

En av de första bilderna i hennes nyutkomna bok Fotspår i sanden föreställer en nyfödd Maria, i pappa Kjells famn, sommaren 1977, på stranden på Gotska Sandön. Bilden får ersätta hennes eget minne från tidpunkten. Däremot har hon minnen från en annan resa som hon gjorde som femåring, tillsammans med sin pappa och sin farfar. Och när hon 2014 kom tillbaka till ön för att skriva ett reportage om platsen väcktes minnena till liv. Hon mindes stämningen och de höga sanddynerna, men däremot blev hon överraskad av den djupa och dramatiska skogen.
– När jag var där första gången var jag bara iland på ön några timmar och enbart på stranden, säger hon.

Sjökapten Otto Magnuson ombord på m/t Mireya vid ankomst till Gotska Sandön. Foto: privat

Sjökapten Otto Magnuson ombord på m/t Mireya vid ankomst till Gotska Sandön.

En orsak till att det skulle gå trettio år mellan besöken var att farfar Otto avled 1984.
– Efter det körde pappa till Sandön en säsong till. Men det var inte särskilt mycket förtjänster i det, och han hade familj och kände att det var svårt att få det att gå ihop tidsmässigt. Dessutom blev platsen förknippad med sorg för hans pappa, därför skulle det dröja innan han kom tillbaka, säger Maria.

Därför blev den där resan 2014 särskilt viktig för dem båda. Att återfinna en plats på det sättet liknar Maria vid att hitta en nedgrävd cigarrask med skatter i. ”En skatt från min barndom”, kallar hon Gotska Sandön.
– Min inre resa går ofta dit, längtan finns där hela tiden, på så sätt har den blivit värdefull för mig, säger hon.

Hon är inte ensam om att drabbas av känslan, vilket hon har förstått när hon har bläddrat i gästboken på hembygdsmuseet och fått läsa andra Sandöresenärers ord. Om det är naturen, djurlivet och havet som har lockat dit dem så är det något annat, mer svårgripbart, som de tar med sig därifrån.
– Du har det svepande ljuset av fyren, du hör havet hela tiden, träden skyddar mot vinden men du hör den, du har den öppna stjärnhimlen. Det är suggestivt. Att bara komma dit känns som ett äventyr, att du måste ta med dig allt, du kan inte köpa något där, säger Maria Molin.

Utsikt från Höga åsen. Foto: Magnus Lepschi

Utsikt från Höga åsen. Foto: Magnus Lepschi

Hur skildrar man en ö? För Maria har modellen blivit genom andra människors berättelser. Så gjorde hon när hon själv flyttade till Gotland 2014, efter att ha varit sommargotlänning under hela sitt liv: hon startade den här bloggen, för att samla in de där berättelserna som definierar platsen. Och det var så hon bestämde sig för att på djupet lära känna Gotska Sandön. Tanken på att skriva en bok föddes något år efter reportageresan, den hon gjorde tillsammans med sin pappa. Hon tänkte att berättelserna från ön borde göras tillgängliga, så att de går att läsa om hundra år.
– Det kändes angeläget att få skriva ner fyrvaktarberättelserna medan några av dem som arbetade och bodde på ön året runt innan fyren automatiserades fortfarande lever. Men också min pappas historia, säger Maria.

Uppdraget är tacksamt; berättarkulturen har alltid varit stark på Sandön.
– Männen som arbetade här var ju ofta sådana som hade varit ute till sjöss, det var vanligt att de hade den erfarenheten, och när de fick familj blev det här en plats att slå sig ner och arbeta på. Då satt man och delade minnen från havet med varandra, säger hon.

Fyren på Bredsandsudde. Foto: Magnus Lepschi

Fyren på Bredsandsudde. Foto: Magnus Lepschi

Fotspår i sanden innehåller självfallet den förmodligen mest kända berättelsen från Sandön, den om den grymme sjörövaren Petter Gottberg. Men större utrymme får berättelserna om vardagen på denna plats, om livet som tillsynsman och fyrvaktare. Den röda tråden genom samtliga berättelser är naturen.
– Alla pratar om naturen. Man kommer till Sandön för att uppleva den. Platsen är som en egen personlighet. Det är en öde ö. Det är du och naturen, säger Maria.

Det är en plats där vädret styr hela tiden.
– Alla pratar om vädret, inte för att kallprata, utan för att det är allvar hela tiden. ’Kommer tillsynsmannen att ta sig till eller från arbetet?’ ’Ja, om vädret tillåter’. Att jobba på Sandön är som att vara sjöman, säger Maria.

Ljungstig, skiss i olja, Sebastian Grönwall, augusti 2016.

Ljungstig, skiss i olja, Sebastian Grönwall, augusti 2016.

Hur har ön präglat människorna som har varit där?
– Du måste kunna hantera ensligheten, du är ensam mycket. Särskilt ansträngande var det såklart för dem som bodde där permanent. Men här finns också samhörigheten och friheten på en ö. Gemenskapen blir starkare på en sådan plats, du är i nuet, det finns ingen stress, det ligger utanför vardagen. Anna Jansson uttrycker det så bra, hon säger: ’känslan av att vara på en plats som inte är skapad av människan, då kan du bara vara i stunden’. Så känns det, säger Maria.

Ja, Anna Jansson är en av de personer som lyfts fram i Fotspår i sanden. Under ett besök på ön fick deckarförfattaren erfara exakt hur isolerad Gotska Sandön är. Hennes man var svårt sjuk, samtidigt som hon blev inblåst och inte kunde ta sig därifrån. Den inledande smärtsamheten övergick efter ett tag i någon sorts frid. ”Ändå fanns det ett lugn i att vara där, ett litet avbrott”, beskrivs det i boken.

Maria ombord på ett av sin pappas fartyg, tidigt 1980-tal. Foto: privat

Maria ombord på ett av sin pappas fartyg, tidigt 1980-tal.

Maria Molin kan känna igen det.
– Visst tar man med sig sina sorger och vardagsproblem till Sandön, men jag kan få lämna det åt sidan ett tag, det är ett frirum under en begränsad tid. Jag känner mig nära mig själv när jag är där, säger hon.

Fotspår i sanden må vara den första boken i sitt slag, men inte den första om Gotska Sandön. Praktverket är såklart Albert Engströms Gotska Sandön från 1926. Men Maria Molin nämner även bland annat Mats Wahls bok Husbonden om Petter Gottberg, Märta Fohlins Sandöflicka och Anna Janssons Inte ens det förflutna.
– Det är ju en tacksam miljö för en deckare. Man hör hela tiden havet, men det är möjligt att gå vilse, det har jag gjort en gång, mitt inne i skogen vid Höga åsen. Man har inte täckning på mobilen överallt, de lite spöklika tallarna skriker i vinden när man går på stigarna. Naturen är inte alltid så välkomnande, den kan också vara svårtillgänglig, säger hon.

Vem har bäst skildrat ditt Sandön?
– Jag känner igen mig i Sandöflickan, det är en tonårstjej som tvingas bli vuxen. Det har inte så mycket med platsen att göra, men känslan av att vilja vara ett med naturen, att ’inte tämjas av någon’ som hon skriver, inte få den bedömande blicken på sig. Annars är det Albert Engström, när han sitter i jakt- och fiskestugan och pratar med fyrmästaren Karl Bourgström. Jag har fått samma känsla när jag suttit och lyssnat på tillsynsmännen, som när han satt och pratade med fyrvaktarna, säger Maria.

Kjell Magnuson på Västra sidans strand, augusti 2014, 30 år efter att han avslutat passagerartrafiken till Gotska Sandön. Foto: Maria Molin

Kjell Magnuson på Västra sidans strand, augusti 2014, 30 år efter att han avslutat passagerartrafiken till Gotska Sandön. Foto: Maria Molin

Vilka är berättelserna som kommer att berättas om Sandön om hundra år?
– Berättelserna vilar så mycket på vårt förflutna, på fyrvaktarnas öden och liv. Jag har svårt att se att det kommer att skapas nya, lika tidlösa och fantasieggande historier. Men samtidigt ändrar ön karaktär hela tiden, det är ju flygsand, det kommer fram gamla vrakdelar i sanden. Det är föränderligt på så sätt, men det är en plats som får bevaras väldigt väl, du får inte röra naturen. Förhoppningsvis ser det ut som i dag om hundra år och historierna lever vidare.

Nu har du sett till att de här berättelserna är bevarade för framtiden. Men kommer du att återvända till Sandön i ditt eget skrivande?
– Ja, absolut. Ön fortsätter att fascinera. Det är en plats som frigör fantasi.

Text: Fredrik Emdén
Naturfoto: Magnus Lepschi
Skisser i olja: Sebastian Grönwall
Övriga foton: privata

Foto: Maja Molin

Maria Molin på Bredsandsudde. Foto: Maja Molin

Mireya lämnar Visby hamn, på väg till Gotska Sandön. Foto: privat

Mireya lämnar Visby hamn, på väg till Gotska Sandön.

Post navigation