Fotspår i sanden

Gotska Sandon 6Månen svävar mörkrosa över havet. Pappa plockar strandärtor och bjuder mig. Det är fuktigt i sanden och i den milda skymningen intill ett båthus sitter vi sida vid sida på en väderbiten planka. Ett av alla dessa oändligt många strandfynd som flutit iland på Gotska Sandöns tre mil långa strand, kanske en hundra år gammal vrakspillra? Vi säger inte så mycket, men jag vet att han tänker på farfar.

Sanddynerna. Det är dem jag minns allra tydligast. I minnet har de blivit jättelika som i en dröm. Fem år var jag när jag följde med pappa och farfar på deras fartyg m/t Mireya från Nynäshamn till Gotska Sandön. Ett litet tankmotorfartyg, klassat för oceanfart, som fått tillstånd av Naturvårdsverket och Sjöfartsverket att gå med passagerare till denna ensliga ö, ett ädelt smycke nästan fyra mil norr om Fårö.

Gotska Sandon 2Här väntar ett äventyr på en isolerad plats mitt på havet med gyllene sand så långt ögat når, en skattkammarö. Fartyget ankrade en bra bit utanför kusten på läsidan, för Gotska Sandön saknar hamn och stranden är långgrund. Vi åkte in till stranden i livbåt och när vi kom i land fick jag springa i sanden, bada i dyningarna och springa igen. Åka ruschkana nerför dynerna i den där bländande ljusa sanden inramad av strandråg, himmel och hav.

Vi stannade bara i några timmar innan vi skulle återvända till Nynäshamn med passagerare, en fem timmar lång resa då – idag bara drygt tre. De som stannade kvar bodde enkelt i hydda eller tält. Jag minns hur sanden kändes under mina bara fötter. Ljummen och liksom böljande som en sommaräng. Känslan av att få vara med pappa, att få vara en del av hans resa, att få vara med.

En oktobernatt 1984 somnade farfar in i sin hytt och pappa slutade att gå till Gotska Sandön. Jag var sju år och exakt trettio år senare läser jag farfars ord från ett informationsblad från AB Sjölinjer och hör hans höga distinkta röst bryta fram genom tiden: Ni bör observera att det är ett lastfartyg, så några bekvämligheter kan vi inte erbjuda våra passagerare. Vi har endast däcksplatser, med regnskydd får Ni.

Gotska Sandon 5Skogen minns jag inte, bara sanden. En urskog, som utvecklas fritt med så liten mänsklig påverkan som möjligt. Här får omkullfallna träd ligga kvar, om de inte hamnat över en vandringsstig, och tallar, idegranar och lövträd i olika åldrar växer tätt vid varandras sida. Dyner med flygsand binds av växtligheten, som hindrar dem från att vandra iväg.

För ett par veckor sedan reste jag tillbaka till nationalparken Gotska Sandön. Dagen innan jag ska resa ringer pappa och säger att han gärna vill följa med och jag blir glad. Inte heller han har varit där sedan mitten av 1980-talet. Medan jag återupplever barndomsminnen återser pappa stränder där han vandrat med mamma och med farfar.

Pappa känner skepparen på m/s Gotska Sandön och vi tillbringar större delen av den två timmar långa resan från Fårösund uppe i styrhytten. Jag har fått flera varningar för sjögången, att havet kan vara rejält lynnigt här, men det klarar ju en sjömansdotter, tänker jag och fäster blicken i horisonten.

Under de åtta år vi trafikerat ön har vi varje gång lyckats sätta i land respektive taga ombord våra passagerare samt så när som på sju gånger vara åter i Nynäshamn på utsatt tid. Vid ett tillfälle blåste det 20 m/sek, upplyser farfar och vill på så sätt lugna sina framtida passagerare.

Gotska Sandon 8Framme vid lägerplatsen efter en fyra kilometer lång skogspromenad bland ljung och tallar från stranden Las Palmas upptäcker vi att en stuga bär pappas och farfars fartygs namn. Mireya. Pappa vill byta stuga och bo där, men den är upptagen. Vi får nöja oss med Oskar, döpt efter en fyrmästare. Pappa ringer upp Hans Hörlin, den allra sista fyrmästaren på Sandön innan Bredsands fyr automatiserades 1970, när han kommer tillbaka till sommarhuset i Buttle. Vi undrar varför stranden heter Las Palmas, har det med turistparadis att göra? Han svarar att den troligen är döpt efter ett fartyg som förlist här någon gång långt tillbaka i tiden, så är det med flera platser på ön, som Franska bukten och S:t Annae udde. Många är de – skeppen som har strandat och gått på grund utanför Gotska Sandön genom tiderna. Ett särskilt farligt grund är Kopparstenarna två mil norr om ön.

Gotska Sandon 7Under en vacker, drömsk och lite spöklik kvällspromenad i augustimörkret berättar pappa historier, saker han hört, sett och upplevt på denna säregna plats, där de tillsammans förverkligade farfars ungdomsdröm – att ta med passagerare och låta dem få upptäcka det som han fascinerats och tagit djupt intryck av. Vinden i skogen, havets starka brus och den påtagliga stillheten på Östersjöns mest isolerade ö.

Om öns naturskönhet och allt det unika som finns där vill jag inte orda. Det bör Ni läsa om i någon uppslagsbok, skriver farfar bestämt.

Pappa har ficklampa och vi går stigen upp mot fyren som byggdes 1859. Det är en speciell och nästan filmisk känsla att befinna sig inne i en fyr efter mörkrets inbrott, omgiven av hav och vind. Även den gamla skolan, där fyrpersonalens barn gick fram till 1960-talet och som nu rymmer ett naturum och hembygdsmuseum har vi för oss själva. Vi dröjer oss kvar här länge, försjunker i böcker och bilder, i gästbokens alla romantiska intryck. Vi sitter där bland galjonsfigurer, sjöräddningsutrustning och strandsmaragder – buteljglas slipat av havet.

Morgondoppen på Gotska Sandöns ödsliga strand blir sommarens bästa bad. Jag vill inte gå upp, simmar länge i dyningarna och sitter sedan och torkar på den solvarma sanden, ett fullständigt lugn. Vädret växlar snabbt om och vi ser mörka moln närma sig och svepa in över land. Regnet faller över oss då vi rundar udden samtidigt som sanden övergår till grus och sten. Vi kastar på oss regnkläder och fortsätter vandringen i större motstånd. När vi når fram till båthuset och bastun har ösregnet gått över i behagligt duggregn och vi slår oss ner och äter torkade tranbär, som jag tagit med och kexchoklad som pappa plockar fram från sin väska. Aldrig tidigare har det väl smakat så gott som just här på en bänk på en vidsträckt strand där man kan se mina, pappas och – om man anstränger sig – även farfars fotspår i sanden.

Ovanstående är kanske inte reklam för resor till ön, men jag vill från början tala om de svårigheter, som är förknippade med att resa dit. Det här är bara för äventyrare som jag, så besvära dig inte att resa med oss om du är för bekväm av dig, läser jag mellan raderna.

Gotska Sandon 1På väg tillbaka till Gotland, när pappa och jag står vid relingen ute på däck och ser sandkullar och tallar smalna av, pratar vi med ett nya zeeländskt par. Mannen berättar att hans far också var sjöman. Han var från Fårö och kom till Nya Zeeland med sitt fartyg, där han träffade hans mor, som liksom min också var sjuksköterska. Här ute på däck i den friska havsbrisen går så våra historier ihop, snärjer in sig i varandra i en omfamning från varsin sida av jorden.

 

Jag hoppas att vi ses ombord och får en trevlig och intressant resa. Välkomna!
Otto Magnuson/Befälhavare.

Text och foto: Maria Molin

Vill du läsa mer om Gotska Sandön? Här är mitt resereportage för Gotland.net:
Gotska Sandön – ett isolerat paradis

Gotska Sandon 3Gotska Sandon 4Bilder
Ovan:
Skymning över Bredsandsudde.
Farfar vid ankomst till Gotska Sandön.
Pappa på en strand före morgondoppet.
Sjökapten Kjell Magnuson utanför stugan Mireya på lägerplatsen.
Bredsands fyr på norra Gotska Sandön.
Mireya lämnar Visby hamn.
Till vänster:
Besökare på Gotska Sandön i början av 1980-talet.
Till höger:
m/t Mireya angör Gotska Sandön 1978.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *