En februaridag reser Helen Beltrame-Linné till Sverige, Gotland och Fårö från sitt hemland Brasilien. Redan i tonåren blev hon fascinerad av Ingmar Bergmans filmer, som hon såg på biografer i São Paulo, och drömde om att korsa Atlanten för att besöka platsen där flera av dem utspelar sig. Den lilla ensligt belägna ön med sin karga, varierande och sköna natur gjorde djupt intryck på henne. Drömmen växte sig starkare. Drömmen om att bo och leva sitt liv på Fårö. I höstas blev hon verksamhetsledare för Bergmancenter.
Det är inte varje dag man får höra en saga. En saga ur verkliga livet. Men den här strålande februaridagen, då stränderna och skogen viskar om våren, får jag höra en. Februari var det också den gången för tretton år sedan då Helen Beltrame-Linné kom hit till Fårö för första gången – men då blåste betydligt kyligare vindar och ön var täckt av snö. Helen, idag 34 år, berättar den högst verkliga sagan för mig där vi sitter i det säsongsstängda Bergmancenters bibliotek, omgivna av böcker om Fårö och Bergmans konstnärskap. Den 1 november förra året blev hon ny verksamhetsledare för Bergmancenter. Jag frågar om det är hennes drömjobb.
– När man pratar om ett drömjobb känns det som det handlar om något man drömt om i hela sitt liv. Min dröm sen jag kom hit för första gången var att jag ville bo på Fårö. Jag hade tänkt flytta hit när jag blev gammal, men istället lever jag min dröm nu, säger hon och skrattar.
Hon hade sett i tidningen hemma i Brasilien att Bergman skulle regissera Ibsen-pjäsen Gengångare på Dramaten i Stockholm. Hon ville se den och hoppades få träffa regissören, som hon beundrade så mycket, där på premiären. Därför reste hon i februari 2002 till Sverige, först till Fårö och sedan till Stockholm för att se föreställningen.
– Men jag fick aldrig träffa Bergman, för han repeterade i Stockholm när jag var här på Fårö och kom hit sen när jag var på premiären på Dramaten, så vi gick om varandra, säger hon besviket.
Hon hade hyrt en cykel och hade för tunna kläder och skor, oförberedd på kylan, snön och vindarna.
– Det var svårt, men jag älskade det verkligen. Det är en väldigt mäktig plats. Det är naturen, men också det isolerade läget, att du måste ta färjan för att komma hit till en ö som tillhör en annan ö. För mig var det drömlikt och väldigt annorlunda och ändå kände jag mig hemma, säger hon.
Hon reste tillbaka några gånger, gav resan till Sverige och Fårö till sig själv i födelsedagspresent.
– Jag trivs med att vara ensam och identifierar mig med Bergman i det avseendet – att han valde att gömma sig på den här ön.
Filmintresset vaknar
Helen Beltrame-Linné är uppväxt i Ribeirão Preto, en liten stad med brasilianska mått mätt. Hennes starka filmintresse väcktes när hon började studera juridik på universitetet i São Paulo, en storstad med många biografer som visade film från hela världen, klassiker och kultfilmer. Här såg hon sin första Bergmanfilm, Smultronstället, 17 år gammal.
– Jag blev cineast och istället för att gå till universitetet gick jag på bio, säger hon med ett brett leende.
Helen har också jobbat som advokat under flera år inom området bolagsrätt, men när hon bestämde sig för att läsa en magisterutbildning i juridik i Paris var det bara ett alibi.
– Jag ville resa dit för att titta på film och började studera filmvetenskap på Sorbonne. Jag tänkte: ”Jaha, det är så här det känns att plugga något man verkligen gillar.” Paris är den bästa platsen för en filmälskare – de visar klassiker på små biografer hela tiden. Det var fantastiskt.
När hon flyttade tillbaka till Brasilien, till Rio de Janeiro där hon började på en annan advokatfirma, trivdes hon inte. Hon bestämde sig för att sluta och började istället jobba i den berömda regissören José Padilhas produktionsbolag, till en början inom det juridiska området. Padilha är bland annat känd för tv-serien Tropa de Elite – den andra delen av serien sågs av 11 miljoner människor i Brasilien – och Helen arbetade för honom under flera år. Så småningom började hon hjälpa till med klippning och manusarbete, de två områden inom filmproduktion som intresserar henne mest.
Kärlek vid första ögonkastet
Längtan till Fårö var stark och hösten 2012 hyrde hon ett hus i Broa på Fårö under tre månader. Här skulle hon jobba med sitt första originalfilmmanus, som passade perfekt att skriva i en lugn och enslig miljö. Men ett par månader innan hon skulle resa, fick hon istället ett annat projekt av José Padilha – ett filmmanus om ett favela-krig i Rio de Janeiro.
– Så jag satt här och skrev om knarklangare i Rio. Det var underligt. Filmen var ett stort projekt, men har inte spelats in än eftersom han har varit i Hollywood och gjort filmer som RoboCop, säger hon.
Under den här perioden när hon bodde på Fårö reste hon till Malmö för att hälsa på sin vän Kalle, som hon träffat just på Fårö några år tidigare. Där på en hemmafest mötte hon sin blivande man Jonas, en av Kalles vänner som också kommit för att hälsa på.
– Det var en lördag och på söndagen skickade jag ett mejl till mina föräldrar och mina bröder och berättade att jag träffat denna man. Jag erkände att jag inte visste så mycket om honom: 1,90 lång, blond och journalist, men kände att jag verkligen tyckte om honom. Jag skrev att jag trodde att han gillade mig också, att han verkade ha ett stort hjärta och att jag kände på mig att han var den rätte.
De träffades några gånger till innan Helen skulle resa tillbaka till Brasilien, och då hade de hunnit bestämma sig. Hon skulle bara resa dit för att hämta sina saker och sedan flytta hem till Jonas i Stockholm. Eftersom hon jobbade som frilansande manusförfattare kunde hon jobba var som helst i världen. Sommaren därpå gifte de sig.
Ett oväntat jobberbjudande
Förra sommaren skulle Jonas jobba på Almedalsveckan och de reste till Gotland tillsammans.
– Det var sista helgen i Bergmanveckan när vi kom till ön och jag frågade honom: varför ska vi vänta med att flytta till Gotland? Jag vill bo på Fårö nu.
De pratade med en kvinna på Inflyttningsbyrån på Almedalsveckan, om vad Jonas gjorde och vilka jobbmöjligheter det fanns för honom på Gotland. Efter ett tag vände sig kvinnan till Helen och frågade: ”Men du då?”
– Jag svarade att ”nej, jag är frilansare, jag behöver inget jobb här. Men vi vill bo på Fårö och jag älskar Bergman så det skulle vara väldigt fint att få hjälpa till med något på Bergmancenter.”
Kvinnan ringde Bergmancenter och berättade om Helen och hennes dröm, vilket ledde till ett möte med centrets konstnärliga ledare Elisabet Edlund i Stockholm en vecka senare.
– Jag berättade min historia och hon tittade på mig och sa: ”Jag tror du är den vi söker. Vi behöver någon som har din kombination av kunskaper och erfarenheter och samtidigt en kärlek till Bergman och Fårö. Jag ska rekommendera dig för verksamhetsgruppen och hoppas att du blir vår nya verksamhetsledare.”
Det var Helens första riktiga konversation på svenska och hon visste inte vad ”verksamhetsledare” betydde. När hon såg betydelsen på Google translate fick hon nästan nypa sig i armen. Hon blev kallad till ett möte på Bergmancenter och reste till Fårö tre gånger till för att träffa verksamhetsgruppen. En och en halv månad senare var det dags att träffa styrelsen och presentera sig själv. På det mötet fick hon veta att hon fått jobbet. Det var i september och Helen skulle resa till Brasilien samma dag för en knäoperation.
– Vi skulle få bo i ett av Bergmangårdarnas hus i Dämba i början, tills vi hittade något eget. Jag åkte direkt till flygplatsen efter mötet och när jag satt på Arlanda Express tänkte jag: ”Herregud, jag ska leda Bergmancenter och bo på samma plats där Bergman en gång bodde. Mitt plan kommer att störta, för jag kommer inte leva den här drömmen”, säger hon.
För det kändes overkligt att hon hade fått sitt drömjobb, som hon tidigare inte ens visste fanns.
– Nu har jag landat och känner att det här jobbet är rätt för mig och att jag är rätt för det här jobbet. Det känns väldigt naturligt.
Visioner för Bergmancenter
Det första uppdraget som hon gav sig själv var att försöka göra Bergmancenter mer känt internationellt.
– Bergman är nästan mer känd utanför Sverige, det finns människor som beundrar hans verk över hela världen och jag vill att de ska komma hit och ta del av våra aktiviteter. Ett stort steg för oss är att The European Film Academy i år utnämnde Bergmancenter på listan över Treasures of European Film Culture, något som går att likna vid en världsarvsutnämning inom filmens värld. Det är en kvalitetsstämpel som kan hjälpa oss att få internationell finansiering och det blir lättare att få internationell press att komma hit, säger hon stolt.
Vid sidan av den permanenta utställningen Fårö – Ingmar Bergmans filmiska landskap, Salongen och Laterna Magica kommer Bergmancenter att producera tematiska utställningar och ta emot utställningar i Bergmans anda producerade på andra platser i världen. Just nu jobbar man med en utställning om Ingmar Bergman och Woody Allen i samarbete med Deutsche Kinemathek i Tyskland (Tyska Filminstitutet), som de försöker hitta finansiering för.
– Woody Allen fyller 80 i år. Han och Bergman beundrade varandras verk. De har brevväxlat, det finns böcker som de skickat till varandra med anteckningar i marginalen och de har träffats, berättar Helen och fortsätter:
– Jag vill utveckla denna fantastiska plats. Caféet här ska bli mysigare, så att det blir ett självklart val för folk när de vill fika på Fårö och det ska vara program i biografen under hela säsongen. Fler barn ska komma till Skaparverkstan och vi vill samarbeta med skolor på Gotland. Jag vill göra centret levande även andra delar av året. Vi har pratat om en vinterfestival i november med seminarier, filmvisningar och föreläsningar. Vårt mål är att locka människor till Gotland, som annars inte brukar komma hit den här tiden på året.
Vad är det då som är så förtjusande och unikt med Fårö, som fick henne att drömma om en tillvaro här?
– De flesta säger att det är så vackert, men för mig är det något annat också. Det är en kombination av flera faktorer: olika slags landskap, en stor ö med så lite människor under vinterhalvåret och så mycket folk på sommaren. Det är fascinerande att du kan vara på en plats som är så vacker, där så få vill leva och bo, säger hon.
Vi pratar om Brasilien och Sverige, om likheter och skillnader i mentalitet och livsstil.
– Här skakar man hand när man hälsar på någon – i Brasilien kindpussar vi tre gånger. Jag tror inte jag skakat hand med någon innan jag fick det här jobbet, säger hon och skrattar på sitt uppriktiga, varma och innerliga sätt.
Text och foto: Maria Molin
Bergmancenter är öppet från första maj till sista september.
Här finns Fårö Museum, utställningar, bibliotek, biograf, Café Smultronstället och Skaparverkstan för barn.
Bergmanveckan äger rum vecka 26 varje år, i år för tolfte gången, den 22-28 juni. Ett program med svenska och internationella gäster, filmer från öst till väst, seminarier och föreläsningar, konserter och Bergmansafari.
Helen Beltrame-Linnés favoritfilmer av Ingmar Bergman:
Persona – Det är hans mest experimentella film, den är så vacker och genial.
Viskningar och rop – Bilder från den filmen ger ett så starkt intryck att de förföljer dig för alltid.
Scener ur ett äktenskap – Jag identifierar mig med den personligen och känner igen känslomässigt handikappade personer jag mött.