Efter flera år i London och New York bosatte sig skribenten och manusförfattaren Maria Grund på Gotland. Här intill havet växte en mörk och suggestiv berättelse fram, som blev en prisbelönt deckardebut. Nu i höst släppte hon sin andra roman som utspelar sig i samma miljöer på en ö utanför Sveriges östkust som aldrig uttalas med namn, men där det är lätt att känna igen sig.
En sommardag ser Maria Grund en kvinna med en brännskada på stranden i Djupvik på Gotlands västkust. En bild som väcker en karaktär till liv i en berättelse som först ska formas i ett filmmanus, men som istället blir hennes debutroman. Kvinnans brännskada liknar vingar präglade på ryggen. I berättelsen blir hon Sanna Berling, en av de två poliserna i Dödssynden, en kriminalroman som vann Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa debut 2020 med motiveringen ”en brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”. Romanen som bland annat hyllats för sina starka kvinnliga karaktärer och sin unika stämning, har vid det här laget hunnit komma ut i fjorton länder. Maria visar några av de utländska utgåvorna som trängs i bokhyllan i arbetsrummet i sällskap av den svenska med ett svartvitt foto på Koviks kapell på framsidan, och andra böcker, däribland favoritförfattaren Gillian Flynns romaner.
– Det är spännande att omslagen kan se så olika ut med vitt skilda uttryck, allt från vackra strandmiljöer till rena skräckgotiska bilder, säger hon.
Den fristående fortsättningen Dödsdansen, där både miljöerna och poliserna Sanna Berling och Eir Pedersen återkommer, släpptes i september i år och nu skriver hon på ett nytt projekt som utspelar sig i samma universum, och följer karaktärerna i de två första böckerna. Maria Grund har nyligen bytt bokförlag från Modernista till Polaris, där hon skrivit ett treboksavtal.
Den irländska varghunden River, världens mest storvuxna hundras, följer henne hack i häl när hon visar mig genom rummen i hemmet i Eksta. Övriga familjemedlemmar är Marias man Martin och deras snart sexåriga tvillingar. Utanför de stora fönstren i andra änden av huset strövar granngårdens kor i den vidsträckta hagen, så nära att de blir en del av vardagen här. Det ovanligt starka novembersolskenet strömmar in så att rummen med öppen planlösning en flyende stund badar i guld.
– Mitt arbetsrum är däremot rättså mörkt och så här års försöker jag skapa en myskänsla genom att tända kaminen och stearinljus. River är alltid med mig där, han är min skrivarkompis.
När hon arbetade med sin första bok fick hon låna en liten stuga inbäddad i en skogsdunge vid havet här vid Ekstakusten, på en plats som kallas savannen.
– En granne cyklade förbi en dag, han och hans fru hade hört att jag höll på med ett manus. Så räckte han mig en nyckel och sa att jag kunde skriva där i stugan om jag behövde avskärma mig från omvärlden. Det var surrealistiskt att få den möjligheten och jag är så tacksam.
Rummet där vi slår oss ner fylls inte bara av ljus utan också av jazz, av Billie Holidays förtrollande röst, och Maria Grund berättar att musiken är viktig för hennes skrivande. På dagarna sitter hon i sitt arbetsrum och skriver intensivt och avbrotten med promenaderna ut i naturen rensar tankarna och ger inspiration.
– Jag skulle inte nödvändigtvis lyssna på Nick Cave när jag till exempel städar, men när jag är ute och går får jag en massa bilder då jag lyssnar på hans musik, säger hon.
En annan artist som betytt mycket för böckernas tillkomst är det svenska instrumentalrockbandet Robert Johnson and Punchdrunks, som hon lyssnat på under skrivandet och som även tagit sig in i texten, här ett citat från Dödssynden:
”Hon stänger av radion, slår på den gamla CD-spelaren och accelererar. Robert Johnson and Punchdrunks ”Rabbia Fuori Controllo” sprakar ur högtalarna när enstaka gårdar och torp passerar.”
– Den låten lyssnade jag nästan sönder då jag skrev boken. När den kommit ut tog jag mod till mig och skrev till Robert och berättade hur mycket hans musik inspirerat mig och att jag ville skicka min bok till honom. Det blev början på en fin och oväntad vänskap. Han är också DJ på Sveriges radio och har skickat sådana fantastiska spellistor till mig, som jag skriver till nu – musik som jag annars aldrig skulle ha upptäckt.
Fotoböcker och poesi är andra inspirationskällor och Maria skriver dikter ”vid sidan om”, som hon själv uttrycker det.
– Det är som en liten hemlighet man har och det är värdefullt att ha det där kravlösa och avkopplande också för att skapa lite distans till det tidskrävande och ofta tungrodda arbetet med en roman.
Hon tycker det känns befriande att bli färdig med något då och då under en lång skrivarprocess som följs av ett närmast maniskt redigeringsarbete, en snårig väg som är kantad av prövningar och tvivel. Sedan den litterära debuten är hon helt fokuserad på böckerna. Dödssynden såldes till Tyskland några veckor innan den kom ut i Sverige och därefter till en rad andra länder, och den internationella succén har inneburit att hon kan försörja sig på sitt skrivande.
– Jag hade en sådan himla tur, men tar inte på något sätt för givet att det kommer fortsätta att vara så, betonar hon.
Maria Grund föddes i Uppsala och växte upp i Stockholm och på olika platser i Skåne tillsammans med en äldre syster och en yngre bror. Det var i skånska Bjärred som hon och Martin, hennes blivande man, träffade varandra endast 15 år unga.
– Min familj flyttade ganska mycket under min uppväxt, både på grund av mina föräldrars jobb och av rastlöshet eller rotlöshet, något som jag förmodligen ärvt eftersom jag fortsatt att flytta runt som vuxen, tror hon.
Marias farmor kommer från en gård utanför Hemse på södra Gotland där några av släktingarna fortfarande bor kvar och hon har varit sommargotlänning en stor del av sitt liv.
– Även om vi flyttade mycket så var Gotland en fast punkt för mig. En annan fast punkt var min mormor, som läste mycket för mig, bland annat Brödernas Grimms sagor. Som barn hade hon polio och var märkt av sjukdomen. Jag tror att hon reste mycket genom böckerna och min ingång till litteraturen gick genom henne.
Författardrömmen kom långt senare, men hon skrev poesi redan i tonåren och uppskattade det kreativa fria skrivandet. På gymnasiet gick hon naturvetenskaplig linje och ville bli läkare, men bestämde sig för att först prova på något annat innan hon påbörjade en lång utbildning. Valet föll på marinbiologi och engelsk litteratur, som hon läste under en termin på ett college i Los Angeles. Hennes syster Anna hade flyttat till London och Maria bestämde sig för att göra henne sällskap.
– Där blev jag ekonom istället, jag läste ekonomi och började jobba inom investment-bankvärlden. Men det kreativa drog i mig och jag ansökte till en kurs i dramaturgi. Det var en distanskurs i att skriva filmmanus på New York University.
Hennes man Martins morfar hade varit med i motståndsrörelsen i Estland under andra världskriget och Martins mormor flydde i en av småbåtarna till Sverige tillsammans med sina barn. Morfadern skulle följa efter ett par dagar senare, men blev gripen och skickad till Sibirien.
– Jag skrev en berättelse om deras kärlekshistoria och hans försvinnande under den här kursen. Mitt första filmmanus blev ett historiskt drama och väldigt annorlunda från det jag gör idag, berättar hon.
Maria Grund flyttade hem till Stockholm med planen att fortsätta skriva filmmanus och sökte till masterutbildningen på Dramatiska institutet i Stockholm, American Film Institute i Los Angeles och New York University.
– Det var en chansning, precis som med mitt första bokmanus, att bara skicka iväg några ansökningar och tänka att det här kommer väl inte gå vägen. Om jag hade kommit in på DI skulle jag ha stannat kvar i Stockholm, men nu blev det istället ännu en flytt – till New York. Martin hade just fått sitt drömjobb inom mediebranschen i Stockholm och vi beslutade gemensamt att vi skulle testa att bo på olika håll i några år, säger hon och berättar att de alltid stöttat varandra i att följa sina drömmar.
– ”Gör det – vi löser det!” brukar vi säga till varandra. Även om man försöker styra livet, så går det ju inte. På engelska säger man ”life never returns the same”. Det är ingen dag som återvänder och är den andra lik. Jag försöker vila i det på något sätt och följa med när möjligheter dyker upp.
Så Maria flyttade till New York, där hon hyrde en ”nergången men jättemysig” lägenhet i andra hand i East Village på Manhattan av en skådespelare som prövade lyckan i Los Angeles.
– Det jag uppskattade mest med stan var alla dess intryck: ljuden, ljuset och dofterna. Det är en miljö i konstant rörelse – 365 dagar om året kan du ta lika många vägar hem, för inget kvarter är sig likt timme för timme. Jag tycker om det slumpmässiga med att kunna gå ut och bara låta världen skölja över dig, istället för att leta intryck eller inspiration, säger hon och tillägger:
– Det låter klyschigt, men jag har aldrig känt mig så lugn som jag gör här på Gotland och jag har aldrig känt mig så levande som jag gjorde i New York.
Efter studierna flyttade hon till en etta i närheten av Central Park och frilansade med både manusredigering och copywriting inom reklamvärlden. Utbildningen på New York University som ledde till en Master of Fine Arts-examen beskriver hon som ett språkligt stålbad, då hon var den enda i klassen som inte hade engelska som modersmål.
– Efter flera år i London trodde jag att min engelska var flytande, men plötsligt befann jag mig i ett sammanhang där jag kunde sitta i diskussioner och inte förstå alla nyanser av språket. Det var en stenhård skola för mig, som jag sedan hade nytta av när jag jobbade i reklambranschen där man väger varje ord, säger hon.
När hon flyttade tillbaka till Sverige för tolv år sedan, till huset i Eksta på Gotland, fortsatte hon att frilansa för amerikanska uppdragsgivare innan hon övergick till att skriva på svenska. Hon reste även fram och tillbaka till London, där hon jobbade som redaktör för det brittiska mediebolaget The Smalls som hennes syster startat för att stötta unga filmskapare i kortfilmsgenren.
– The Smalls har även blivit en kortfilmsfestival i London, som fortfarande arrangeras. Det var roligt att göra något tillsammans med min syster och nu bor vi båda här på Gotland.
Idén till debutboken Dödssynden kom från två olika håll, dels ville hon ha kvinnliga huvudkaraktärer och dels en kärlekshistoria mellan två tonåringar.
– Mina tydligaste minnen har jag från mina tonår och därför återkommer jag gärna till tonårskaraktärer i mina berättelser. Jag hade arbetat inom två mansdominerade verksamhetsfält, i bank- och filmbranschen, och kände att jag varit i en värld med bara kostymer och Gunvald-typer från Beck.
När hon bestämde sig för att använda scenerna i det påbörjade filmmanuset och istället skriva en roman var det som att hennes karaktärer valde deckargenren åt henne. Hon ville skriva om kvinnor som brottas med ett trasigt förflutet, och som är överlevare.
– Man måste tro på sina karaktärer om man ska tillbringa så mycket tid med dem. Jag ville inte skriva om supersnutar, utan om polisarbetet med alla dess misslyckanden, som påverkas av att de även har ett liv utanför jobbet som kan skapa problem för dem, framhåller hon.
Skrivandet är även terapeutiskt för henne. Hon har själv genomgått depressioner med tvivel, oro och ångest och när hon började skriva märkte hon att mörkret i fiktionens värld blev ett sätt att bearbeta verklighetens.
– Sanna har en viss tystnad i sitt sätt att vara, och det var skönt för mig att jobba med en karaktär som inte behöver förklara allting, som inte orkar förklara, för det är så jag kan känna under perioder i mitt liv. När jag skapade den här världen och steg in där kunde jag dela mörkret med de fiktiva kvinnorna eller så kunde de få stjäla lite av det från mig. Det var skönt att få ösa ur sig det där mörkret.
Böckerna utspelar sig på en ö utanför Sveriges östkust och för läsaren som känner till Gotland blir det tydligt var hon hämtat sin inspiration – även om ön inte namnges. I sitt tack i debutromanen skriver Maria Grund om sitt hem:
”Gotland, för att du lånat din själ till min fiktiva ö, och för att du inspirerat, stärkt och läkt mig under skrivandets gång. Jag har sett berättelsen växa fram längs dina stigar och stränder, din ringmur och dina gränder, och det är du som är historiens vagga.”
Text: Maria Molin
Porträttfoto: Katarina Grip Höök och Maria Molin