Att flytta till en ö

 

Texten publicerades på Kulturöjn första gången i februari 2014Jag

Februari. Snart slår den frosttåliga japanska trollhasselns blommor ut i Botaniska trädgården i Visby. När jag talar om för bekanta att jag ska flytta till Gotland får jag motstridiga reaktioner: Ska du flytta till en ö?! Östersjön kunde lika gärna ha varit Stilla havet och Gotland en mycket avlägsen och svåråtkomlig plats, dit man bara reser på sommaren. Den övriga delen av året: En ödslig, kärv och stilla trakt, där inte så mycket händer. Och samtidigt: Det där drömska skimret i blicken, som om man just talat om att man ska flytta till en sagobygd, bortom vardagsverkligheten. Där livet är lite enklare, lite vackrare och lite friare.

Är det havet mellan oss som skapar det stora avståndet, att man är beroende av färjan eller flyget för att nå fastlandet, att det inte finns en bro? Det italienska ordet för ö är isola, samma ordstam som för isolering. Spännande och skrämmande på samma gång.

Det är inte direkt något förhastat beslut att flytta till Ön. Drömmen har grott i många år och det är svårt att säga exakt när längtan såddes, för kanske har den alltid funnits där, redan innan jag föddes. Inte för att jag tror på ödet, men det är mer än slumpens spel som fört mig till just Gotland. Mina föräldrar möttes under en dans på Solhem Hotel i Visby, skiljdes åt och möttes igen ett år senare – återigen i dansens virvlar.

Pappa vid KruttornetSom liten följde jag med på pappas och farfars passagerarfartyg M/T Mireya med rederi AB Sjölinjer från Nynäshamn till Visby via Gotska Sandön. Farfar startade styckegodslinje mellan fastlandet och gotländska hamnar redan 1954 och pappa var tolv år gammal med på premiärresan på motorseglaren Aina. Linjetrafiken med inhyrda och egna fartyg pågick till mitten av 1980-talet, då rederiet övergick till tankfart.

En dag i slutet av 1960-talet berättade pappa om sin dröm om ett rött torp med vita knutar för en fotograf som följde med ombord. Fotografen lyste upp och sa att han kunde visa honom det huset, att det fanns på riktigt, mitt på ön – så långt från kusten som man kunde komma. Invid den karga heden, bördiga åkern och djupa skogen. ”Av alla ställen?!” undrade någon. Och pappa förklarade stolt i en av Gotlands lokaltidningar att Buttle var hans nya hemmahamn. Några år senare hittade farfar en liten vit kalkstenstuga från 1600-talet i södra Visby. På tomten står än idag det före detta hamnkontoret, som blivit sovrum till en lång rad sommargäster.

En sorts sagoplats i minnet, javisst. Barndomens smultrondoftande somrar i huset i Buttle, där havet trots allt inte är längre än en cykeltur bort. I trädgården satt jag i tidiga tonåren och skrev en hel outhärdligt romantisk roman med titeln Orkidea på en gammal skrivmaskin i solhatt och havsgrönblå klänning. Där har tre systrar och deras vänner lekt och lekt och lekt. Där ringer pappa fortfarande i en klocka när han lagat pannkakor. Och när stjärnhimlen är så klar och intensiv att man inte vill sova, tar jag på mig farfars gamla varma täckjacka och går ut på tomten.

pappa och mamma med kaninEn novell som jag skrivit med titeln Förlovad med havet (publicerad i Sjöfartstidningen nr 3 2012) inleds med orden: ”En sjömanssjäl, kan man ärva en sådan?” I den kan man ana mitt beslut att flytta till Gotland i framtiden.

Nu har den dagen kommit och som frilansare har jag också den friheten. Från vardagsrumsfönstret i mitt nya hem i Visby skymtar jag havet bortom medeltida valv, ruiner och snötäckta tak. Kvällsfärjan glider ut från hamnen i en ring av glittrande lyktor runt däck. Och då, just i den stunden, känner jag att min sjömanssjäl nog har hittat hem.

Maria Molin

Buttle som hemmahamn

 

 

 

 

 

 

 

 

Ombord på Mia