Under åren som Håkan Nesser bodde i New York skrev han Maskarna på Carmine Street, i London författade han Himmel över London och under ett halvår på Exmoorheden i sydvästra England blev boken Levande och döda i Winsford till. En kriminalroman med Gotland som spelplats har länge varit efterlängtad av hans läsare och på senare tid även på hans egen bucketlist. Det var hög tid att infria ett löfte.
Tiden är en tjuv. Så kärnfullt inleds Håkan Nessers roman Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla och det är lätt att hålla med. Vissa böckers öppningsfras etsar sig fast i minnet, tänker jag när jag parkerar på uppfarten. Trevåningshuset som mäter nästan tolv meter på höjden syns knappt från vägen, dolt bakom vallen där den snabbväxande bokharabindan klättrar med sina skira, vita blomklasar. Grenarna på plommonträdet i trädgården framför huset dignar av frukt och marken nedanför är inbäddad i ett lilaprickigt täcke, där fåglarna tar för sig denna sensommardag.
– Körsbären och vinbären tar de direkt, men plommon hinner vi skörda, säger Håkan Nesser och berättar att det blivit ovanligt många burkar sylt i år.
– Det här är förstås en lyxkarantän. Tillvaron för en författare förändras inte så mycket i dessa tider, eftersom du ändå isolerar dig under skrivprocessen. Det som är annorlunda är att de flesta resor till bokmässor, festivaler och författarsamtal ställs in.
Vi dricker kaffe i en djungel av växter och skulpturer omgivna av Furildens karga landskap. Lugnet är påtagligt här, även mitt i sommaren. Fåglarnas sång, en bil som passerar på den smala grusvägen, avlägsna röster nere från stranden. Sju hästar strövar omkring fritt på tomten och här har paret Håkan och Elke även sällskap av hunden Bolton, en rhodesian ridgeback eller afrikansk lejonhund som den också kallas, några höns och en katt. Tomten rymmer strandäng och en bit skog, för hästbetets skull.
– Jag rider bara en gång om året, men jag tycker om att umgås med hästarna. Elke, som både är läkare och terapeut, använder dem inom sin terapiverksamhet. Korrespondensen mellan häst och människa, liksom mellan hund och människa, är unik.
Första gången han kom till ön utanför Gotlands nordöstra kust var en sen höstkväll för sjutton år sedan. Han hade varit med under inspelningen i Kustateljén i Fårösund av en film baserad på en av hans böcker om kommissarie Van Veeteren med Sven Wollter i huvudrollen. Efter inspelningsdagen skulle teamet åka till ett speciellt ställe för gemensam middag.
– Vi anlände hit i mörkret och jag hade ingen aning om var vi befann oss. Vi åt på Fabriken Furillens restaurang och gick och la oss i våra hotellrum, berättar han.
– Jag vaknade mitt i natten, tittade ut genom fönstret och såg de märkvärdiga slagghögarna. En fullmåne gled fram bakom tornet intill och under några sekunder trodde jag att jag var död. Om jag hamnat i himlen eller helvetet var svårt att säga, kanske i ett gränsland där emellan. Det var suggestivt, ödsligt och kargt. Den siluetten finns ju ingen annanstans.
Det mesta som sker i livet är slumpens spel, menar Håkan Nesser. En sommar ett par år senare hade han och Elke några lediga dagar över innan de skulle börja jobba, och bestämde sig för att resa någonstans.
– Jag vet ett ställe! sa jag, och så åkte vi hit. Under en promenad råkade vi få syn på en skylt på en tallstam, där det stod ”tomt till salu.” Här kanske man skulle kunna ha ett litet sommarställe, sa Elke då. Nu har vi brett ut oss, kan man säga, säger han och skrattar.
Husbygget tog flera år och blev klart i etapper, med tanken att låta det smälta in i naturen och stämma överens med industribyggnaderna på ön. Även om Håkan Nesser kan sitta var som helst och skriva, har han ett arbetsrum i ett litet hus på tomten som från utsidan påminner om ett skyddsrum. Här står hans böcker uppradade på ett trettiotal olika språk i en överfylld bokhylla och ett skåp på andra sidan rummet gömmer fler. Det massiva möblemanget och väggklockan kommer från barndomshemmet i Kumla i Närke. Håkan växte upp med berättelser och som barn var hans favoritbok Astrid Lindgrens Rasmus på luffen, med ett språk som gick ”rakt in i hjärtat”.
– På släktkalasen samlades vi runt det här matsalsbordet och som liten kunde jag ligga under bordet och lyssna när pappa och mina farbröder satt och delade med sig av sina berättelser.
Livets stora existentiella frågor, som handlar om livet, döden och inte minst om kärleken och om människans svåra livsval är ständigt närvarande i Håkan Nessers böcker. Teman tänker han inte på i förväg – de uppstår när han går in i huvudet på karaktärerna, som ofta befinner sig i en utsatt situation. Det gäller i högsta grad även hans senaste roman Den sorgsne busschauffören från Alster som kom ut i slutet av juli. Boken är den trettiosjunde i ordningen, om jag räknat rätt, sedan debuten med kärleksromanen Koreografen 1988. Förutom ett kort avsnitt i en tidigare kriminalroman har ingen av hans böcker utspelat sig på Gotland – förrän nu.
Kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman tillbringar ett par tjänstlediga höstmånader i Rute socken på norra Gotland, där ett tidigare fall kommer upp till ytan då de får syn på en man med en röd cykel. Även Fårö får en central roll i berättelsen och det märks att författaren cyklat omkring i miljöerna många gånger: vägen längs östkusten genom Dämba med sikte på Norsta Auren och Skalasand norrut.
– Jag hade lovat några grannar att jag någon gång skulle skriva en historia som ägde rum på Gotland och när jag blev sjuk tänkte jag att det var dags nu, om jag skulle hinna med det.
Det var hösten 2018 som han fick sin cancerdiagnos och han tillbringade perioder på Visby lasarett följande vinter.
– Det visade sig vara idealiskt att skriva där och framåt sommaren var jag klar med både historien och mina behandlingar, berättar han.
Jag undrar om han tycker att han förändrats på något sätt efter sjukdomstiden.
– Nej, jag tror inte det. Jag har alltid varit beredd på att dö och jag är inte rädd för döden för egen del. Det enda som hänt är att jag lärt mig att skala bort oväsentligheter och tacka nej utan att behöva motivera mig och tycka att jag är en dålig människa. Ett nej kan ju serveras med artighet, svarar han med ett leende.
Sedan den första romanen i Van Veeteren-serien, Det grovmaskiga nätet, som belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris 1993, har Håkan Nesser gett ut minst en roman om året. Skrivkramp kan han lida av någon dag, men inte en längre tid.
– Att skriva en roman är förstås komplicerat. Det går att skriva den på tjugo olika sätt, varav arton kan vara bra och två dåliga. Vad är det för historia man ska berätta och hur ska den berättas? Vilken ton ska den ha? Det är ju frågor som man ställer sig inför varje ny bok, säger han och tillägger:
– Första varvet måste gå snabbt för att få rätt rytm i språket. Idealet är att kunna skriva lika fort och flytande som du läser. Sedan får jag skriva om flera gånger.
Nästa historia, som är ännu ett fall för kommissarie Barbarotti, kommer ut om ett år och är redan i hamn.
– Det är vanskligt att skriva om framtiden. Jag hade förlagt den våren 2020 utan att nämna corona. Det funkade inte att byta tid, så under sommaren har jag petat in pandemin i berättelsen.
Nu är han redan långt inne i en ny historia eller egentligen tre, eftersom det denna gång blir i formatet novella, även kallad kortroman eller romanett, där varje fristående historia är ungefär hundra sidor, en vanlig filmlängd.
– Många historier passar så perfekt för det formatet mitt emellan en novell och en roman. Jag ska skriva tre sådana som hänger ihop och har skrivit två av dem. Problemet är att de är så olika. Den ena är sofistikerad och allvarlig och den andra mer burlesk. Kanske kan jag skriva den tredje som en brygga, resonerar han.
Slutligen undrar jag vad som driver honom att fortsätta skriva, oupphörligt.
– Det är det här med berättelsens kraft, att alltid vilja skriva något som är bättre. Jag trodde att jag skulle lägga av, men vad skulle jag göra då? Det här är ju det enda jag kan. Sedan känner jag förstås ett ansvar för alla mina läsare, som ger mig bekräftelsen jag behöver för att fortsätta.
Furilden är platsen där han helst vill vara. På Gotland har han hittat hem.
– Man kan känna sig instängd på fastlandet, men här vet man att vart man än vänder sig så finns det ett hav, en öppenhet, säger han.
När jag följer den raka vägen mellan två öar, över detta hav, dyker plötsligt den sista meningen i romanen Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla upp i huvudet. Tiden är en bro.
Text och foto: Maria Molin