Livsberättelser i linsen

Jessica Lindgren-Wu, fotograf och konstnär

I barnens lekar och kvinnors ritualer fångar Jessica Lindgren-Wu både det flyktiga och det tidlösa. Känsla, stämning och uppriktiga ögonblick i dokumentära bilder tagna i vardagen. Efter drygt två decennier i London har hon återvänt till sina gotländska rötter.  

Självporträtt

Självporträtt

I dessa tider får man föreställa sig de fysiska rummen på andra sidan en telefonförbindelse. I ett rum med tjocka kalkstensväggar på en gård i Väskinde sitter Jessica Lindgren-Wu med sin katt i knät. Även sköldpaddan fick följa med när familjen flyttade från Croydon i södra London för snart två år sedan, till ön där Jessica föddes.
– Vi flyttade runt mycket under min barndom, så jag växte upp på Gotland, i Skåne och Stockholm. Alla sommarlov tillbringade vi på Gotland, där mina mor- och farföräldrar bodde, berättar hon.

Hon fick ett stipendium när hon gick ut Balettakademien och flyttade till London, där hon frilansade för olika dans- och teateruppsättningar. På en balettlektion träffade hon sin blivande man Paul. Jessicas inriktning var modern fridans medan Paul dansade klassisk balett.
– Eftersom han är tio år äldre var han på väg att lämna dansen och hade börjat läsa journalistik vid den tidpunkten, för att kunna jobba med film. Det var framför allt kärleken som fick mig att stanna kvar i London. Jag blev less på att kämpa på alla auditions, där jag kände mig som en myra i en myrstack. Det var en stor psykisk påfrestning att ständigt bli observerad på det sättet.

Tutu Flower. Jessica dokumenterar barnets värld och identitetsskapande genom fantasi och lek.

Tutu Flower. Jessica dokumenterar barnets värld och identitetsskapande genom fantasi och lek.

Hennes dröm var att bli konstnär, men eftersom hon inte visste om hon skulle kunna livnära sig på det siktade hon på fotograf. För att kunna söka in på den prestigefyllda konstskolan Central St. Martins School of Art läste hon in ämnen som skulle ge henne behörighet för högskola och arbetade samtidigt upp en portfolio.
– Jag blev förvånad när jag kom in direkt på första försöket. Det kan ha varit för att jag tänkte utanför boxen. Jag hade bland annat sytt en klänning av papperskassar från Ikea och fotat självporträtt där jag lekte med identitet, förväntningar och stereotyper, säger hon.

Under andra året på konstskolan blev Jessica gravid och avslutade sitt sista dansjobb.
– Då fick jag tänka om, för jag kunde ju inte stå med en bebis bland kemikalierna i ett mörkrum. Jag bestämde mig för att involvera min lilla son Kai i examensprojektet och gav honom en kamera, så att han fick fota sin vardag. Det blev många suddiga bilder när han tappade kameran eller dreglade ner i den, säger hon och skrattar.
– Jag har alltid försökt att göra något kreativt kring det som händer runt omkring mig. I England är barnomsorgen dyr, så Kai fick följa med mig överallt.

Bucket Throw är en av alla vardagsbilder som Jessica fotat hemma med barnen i London.

Bucket Throw är en av alla vardagsbilder som Jessica fotat hemma med barnen i London.

Jessicas man Paul var ofta ute på långväga resor i jobbet som filmskapare och hon tillbringade mycket tid hemma med barnen – de fick tre söner till, Tiki, Elias och Stellan. Då hon inte hade fotouppdrag för magasin, bröllop och event växte personliga konstnärliga projekt fram mitt i vardagen.

När de två äldsta barnen var små bodde familjen i staden Victoria på ön Vancouver Island i Kanada under några år, där Jessica undervisade i konst för barn och Paul arbetade som frilansjournalist.
– Det var längtan efter familjen, mor- och farföräldrarna, som fick oss att flytta tillbaka till London. Vi insåg att det var för långt hemifrån, säger hon.

De har länge varit på väg att flytta till Gotland, där de tillbringat alla somrar, men det tog många år innan de tog steget.
– Paul älskar Gotland och har varit mer mogen än jag att flytta. Vi hade blivit uppslukade av jobb och hann inte med oss själva. Det kändes som om livet rann genom fingrarna, att vi inte hann stanna upp och njuta av det. Det är inte hållbart att köra på så under en längre tid och vi behövde en förändring. Jag var mest orolig för att bryta upp familjen, men brexit blev den avgörande sparken vi behövde.

På bilden Doughnut Dive dyker sonen Tiki i ett kalkbrott på Gotland.

På bilden Doughnut Dive dyker sonen Tiki i ett kalkbrott på Gotland.

De sökte ett hus nära Visby och en skola och hittade gården i Väskinde, med skog, åker och änge med tolv lamm.
– Allt föll på plats så snabbt när vi väl bestämt oss. Det var precis som att det var meningen. Mina föräldrar och min farmor bor på Gotland och det är fint och värdefullt att vara nära dem nu.

Den första tiden på ön kändes overklig och känslomässig eftersom deras äldsta son, som är 21 år nu, hade bestämt sig för att stanna i London och kontrasterna var så stora mellan storstad och landsbygd.
– När jag kom hit behövde jag först vila upp mig, för att se vart jag skulle ta vägen. Sedan kom pandemin och 90 procent av mina uppdrag försvann, eftersom jag inte kan resa. Jag har samlat ett otroligt bildbibliotek, men inte haft tid att gå igenom allt förrän nu, eftersom jag jobbat med andras fotoprojekt. Jag hade mitt livs första separatutställning i höstas, berättar Jessica.

Large Leaf. Jessica fotar både med film och digitalt. Mycket i svartvitt, men hon gillar färg också, även om hon ofta är mer intresserad av formen än färgen.

Large Leaf. Jessica fotar både med film och digitalt. Mycket i svartvitt, men hon gillar färg också, även om hon ofta är mer intresserad av formen än färgen.

Utställningen Transience (Flyktighet) öppnade på Kulturnatten i början av oktober på Fröjel Retro & Art på Adelsgatan i Visby. Kuratorer för utställningen var designbutikens ägare Göran och Margitha Björnberg. Jessica Lindgren-Wu dokumenterar barnets värld och identitetsskapande genom fantasi och lek. Barnen på bilderna är hennes egna söner och deras vänner. Ömsint fångar hon skönheten i det lilla.
– Barnen poserar inte – jag fotar det som händer i stunden. De bryr sig inte om mig och min kamera, jag bara finns där i lekens periferi, som en trygghet. Om jag sett något bra som jag inte hunnit fånga, kanske jag ber dem att till exempel hoppa igen, men ofta säger de nej. Då håller jag utkik och är lyhörd, för kanske leker de just den leken igen, säger hon.
– Barnen får självklart titta på bilderna och avgöra om jag får visa dem eller inte. Ofta väntar jag tills de blivit äldre och inte befinner sig i en viss fas längre, så att de får distans till tiden. Det är väldigt viktigt för mig att alla är bekväma med bilderna.

Jenny´s Journey är en av bilderna i ett fotoprojekt om utsatta kvinnor, med teman som identitetssökande och pånyttfödelse.

Jenny´s Journey är en av bilderna i ett fotoprojekt om utsatta kvinnor, med teman som identitetssökande och pånyttfödelse.

Människors livshistorier står i fokus i Jessicas bildberättande. Ett projekt som hon arbetat med sedan fem år tillbaka handlar om utsatta och utnyttjade kvinnor, som till exempel lyckats frigöra sig från destruktiva relationer. En av dem är Jenny, som fastnade i ett mönster av relationer med män som på ett eller annat sätt kränkte henne.
– Hon har skrivit dikter om sina erfarenheter och jag har fotat hennes tankar. För att göra sig fri från svåra tankar och känslor från sitt förflutna och få en bättre livskvalitet utförde hon olika slags ritualer, som jag fångat på bild. Dessa kvinnors stryka och hur de växer är det som intresserar mig. Det handlar om identitetssökande och pånyttfödelse.

För att få deras förtroende har hon pratat, men framför allt lyssnat på deras berättelser och känt sig för vad de är bekväma med att uttrycka. De har träffats ett flertal gånger och tillbringat mycket tid tillsammans.
– Väntan är intressant, för du ser verkligen något helt annorlunda när du jämför de senast tagna fotografierna med de första. Om du inte har tålamod får du inte de här bilderna. Sedan väntar jag tills de är redo att berätta sina historier även för omvärlden. Jag har inget emot att jobba med projekt under flera år.

Depression Cure. Jessicas senaste projekt handlar om gammal läkekonst och ritualer. Bildserien kommer att bli en utställning eller en bok.

Depression Cure. Jessicas senaste projekt handlar om gammal läkekonst och ritualer.

Ett annat fotoprojekt, som hon inledde efter att ha flyttat tillbaka till Gotland, har temat gammal läkekonst, botgöring och ritualer. På en av bilderna, ”Depression Cure” som är en skiss i idéstadiet, vandrar en kvinna i tystnad på en åker med en grästuva på huvudet. En bebis ligger på marken och signalerar att det rör sig om en förlossningsdepression. När kvinnan planterar tillbaka grästuvan och den slår rot på nytt ska depressionen lätta, enligt hörsägen.
– Min 94-åriga farmor har berättat om de gamla kurerna inom folktro som fanns innan skolmedicinen tog form. I bilderna gör jag min egen tolkning av historierna, som ger mig en visuell inspiration. Jag har hittills tagit ett 20-tal bilder i serien och hoppas att det ska bli en utställning eller en bok.

Porträtt av biskop Thomas Petersson, fotad av Jessica Lindgren-Wu på uppdrag av Visby stift, Svenska kyrkan, tillsammans med lamm i ett Gotlandsänge våren 2020.

Porträtt av biskop Thomas Petersson, fotad av Jessica Lindgren-Wu på uppdrag av Visby stift, Svenska kyrkan, tillsammans med lamm i ett Gotlandsänge våren 2020.

När hon vill koppla av virkar, broderar, ritar eller målar hon.
– När jag lämnade dansen var det först illustratör jag siktade på, men livet går så fort och det går snabbare att fota än att försöka måla min omgivning. Jag har en massa idéer som ligger och ruvar och jag provar mig fram i mina skissböcker. Jag skulle bland annat vilja brodera på negativ och arbeta med dubbelexponeringar – det är sådana experiment som jag gärna ägnar mer tid åt framöver, säger hon och tillägger:
– Vi håller på och rotar oss här på Gotland. Det är en sak att jobba med uppdrag från andra ställen, men man vill ju även hitta en förankring på platsen där man bor. Vi får se vart det bär. Nu bygger jag ett mörkrum i källaren.

Text: Maria Molin
Foto: Jessica Lindgren-Wu

Porträtt av musikern Vedina Rose, fotad i floden Themsen på South Bank i London. ”Hon är en stark konstnär, som skriver all sin musik själv och verkligen står för den hon är. Jag blir inspirerad av människor som vågar vara sig själva”, säger Jessica Lindgren-Wu.

Porträtt av musikern Vedina Rose, fotad i floden Themsen på South Bank i London.
”Hon är en stark konstnär, som skriver all sin musik själv och verkligen står för den hon är. Jag blir inspirerad av människor som vågar vara sig själva”, säger Jessica Lindgren-Wu.

Post navigation