Kristofer Ahlström

Kristofer_Ahlstrom_1Det första jag tänker på när jag läser Kristofer Ahlströms debutroman Bara någon att straffa och hans andra och senaste roman Ett liv för lite är bildspråkets skattkista. Meningarna ristas in och dröjer sig kvar som poesi.
– Jag har det i mig. När jag ser saker märker jag att min hjärna gör om det visuella intrycket till text. Det blir på något sätt ett förskönande språk mot hur det egentligen ser ut. Jag har alltid varit en drömmare med huvudet bland molnen, säger han.

I wish I was a fisherman
Tumblin´ on the seas
Far away from dry land
And its bitter memories

– Den här låten brukar jag lyssna på ofta, Fisherman´s Blues med The Waterboys, säger Kristofer Ahlström när vi sitter på restaurangen Rosa Drömmar på ön Lilla Essingen i Stockholm.

På andra sidan den blåsiga bron reser sig DN-skrapan över Kungsholmen som en glittrande farkost i novembermörkret mitt i det frostbitna stadslandskapet. Kristofer jobbar numera heltid som redaktör på Dagens Nyheters kulturredaktions avdelning Idé & Kritik.

Minst en gång i månaden åker han till Gotland och Fårö för att hälsa på familjen och vara i naturen. I våras fick han ett vistelsestipendium på stiftelsen Bergmangårdarna på Fårö och satt i Ingmar Bergmans forna arbetsrum och skrev på sin tredje roman med arbetstiteln Jag älskar dig på mitt sätt, som beräknas komma ut hösten 2017.
– Det är en kärlekshistoria mellan två människor som båda har ett väldigt stort kontrollbehov. Idén drömde jag fram i något slags halvslummer innan jag vaknat. I drömmen hittade jag en mobiltelefon som tillhörde en annan och insåg hur lätt det var att lägga pusslet om en människas liv utifrån vad innehållet i personens mobiltelefon berättar, att hela våra identiteter finns lagrade där.

Det är kargheten på norra Gotland och Fårö som han gillar, den ogästvänliga naturen där man måste utsätta sig för motstånd.
– Just nu är jag väldigt förtjust i kuststräckan från den gamla kalkugnen vid Alnäsavik fram till bryggan vid Sudersand, säger han. Jag åker även ofta till Langhammars raukområde i solnedgången och ut till det gamla båtvraket vid Norsholmen. När jag cyklar runt på Fårö försöker jag hitta nya stigar. Det krävs hårt arbete för att gå vilse på en plats du känner så väl.

Kristofer Ahlström är född på Gotland där han bodde fram till han var 22 år, då han flyttade till London och jobbade i en skivaffär. När han flyttade till Stockholm började han arbeta i biljettkassan på Dramaten.
– Jag visste att jag ville skriva, men jag hade ingen utbildning, erfarenhet eller kontaktnät. Under lugna stunder började jag skriva journalistiska texter där jag satt i biljettkassan. Jag skickade in artiklarna till olika tidningar och började frilansa, berättar han.

Träning inför långsiktiga projekt
Han hade som mål att han skulle ha sprungit maraton och skrivit eller gett ut en roman innan han fyllde 30 år.
– Om det var att skriva en roman klarade jag det, men jag hann fylla 31 innan den kom ut, säger han med ett leende.

Bara någon att straffaNär Bara någon att straffa kom ut på Forum förlag 2011 nominerades Kristofer Ahlström till Borås Tidnings debutantpris.
– Kanske finns det något som man bara kan fånga i en debutroman, säger han. Man brukar säga att alla bär en bok inom sig och det här var min historia. Det svåra arbetet tar vid när man måste börja hitta på – om man inte haft ett jättespännande liv och kan skriva om alla sina erfarenheter.

Boken skulle från början handla om ett gammalt grabbgäng som återses i en stuga på Fårö och gör upp med det förflutna. Men det blev i stället en skildring av vänskap mellan två personer, baserat på vänskapsrelationen mellan honom själv och hans bästa vän.
– Eftersom Gotland är så litet var det samma killar som hängde. Vi växte upp i samma kvarter i Visby, gick i samma klass och spelade i samma fotbollslag. Det blev en naturlig sammanhållning och gemenskap, säger Kristofer.

Eftersom han sprungit maraton visste han hur man tränar inför långsiktiga projekt. 2008 hade han en blogg som var den femtonde största i Sverige.
– På samma sätt som när jag tränade inför maraton och började springa en halvmil för att allt eftersom öka distansen, började jag skriva korta betraktelser, som blogginlägg, säger han. När jag satte ihop två betraktelser blev det en sida, som jag därefter kunde fylla på med fler. Till slut hade jag så många delar att jag kunde börja skriva om dem tills allt hängde samman.

Som liten läste han mest hårdkokta deckare såsom Andrew Vachss böcker om New Yorks undre värld och skräckromaner av Stephen King.
– När jag gjorde lumpen i Fårösund träffade jag en kille som introducerade mig för riktig litteratur och jag läste Stig Dagermans Bränt barn på logementet, berättar han.

Fortfarande läser han en bok i veckan och bland favoritförfattarna nämner han Donna Tartt, Kerstin Ekman och Ian McEwan.
– Torgny Lindgren och P.O. Enquist har jag läst mycket också. Deras västerbottniska satsmelodi är extremt vacker, som inbyggd poesi, säger han och fortsätter:
– Min andra bok skrev jag först rakt av som en Torgny Lindgren-pastisch innan jag insåg att jag blivit språksmittad och att det inte fanns något av mig själv i den. Då fick jag slänga allt och skriva om.

Ilskan blev en drivkraft
Ett centralt tema som handlingen kretsar kring i Bara någon att straffa är bostadsmarknaden på Gotland. När huvudpersonen återvänder till Fårö efter en tid i Stockholm är barndomens välkända platser främmande för honom. Stränder har privatiserats, lador ska bli trendiga affärer och rika sommargäster har trängt undan de gamla öborna.
– Jag läste senast igår att ett äldreboende i Visby ska göras om till lyxlägenheter. I boken handlade det om Fårö, men det gäller hela Gotlands kustlandskap och Visby innerstad, menar han.

I samband med Almedalsveckan 2011 skrev Kristofer ett debattinlägg i DN med rubriken ”Sudermalm äter upp Gotlands själ”, där han komprimerar romanens tankegods.
– Jag tycker inte att det är ett krav att vara politisk, men om man har chansen att påverka eller i alla fall upplysa genom journalistiken eller den skönlitterära texten så tycker jag man ska ta den.

När han besökte en gård på Fårö strax efter romanen kommit ut, för att läsa högt ur boken, möttes han av en engagerad publik som ville diskutera frågan om huspriser.
– De bofasta har inte råd att bo kvar när priserna trissas upp så mycket. Jag hade inte några konkreta förslag, men har i alla fall påpekat en samhällsutveckling. Kanske kan någon som har mer politiskt inflytande och kunskap göra en insats, säger Kristofer.

Känslan av ilska och uppgivenhet blev en drivkraft när han skrev romanen.
– Det märkliga var att saker som jag skrev och överdrev i boken hände sen i verkligheten, säger han. Jag skrev till exempel att man högg ner alla björkar vid Sudersand för att få sjöutsikt, vilket skedde ett år senare.

Utgår från sig själv
Ett liv för lite
När Kristofer Ahlström skulle börja på sin andra roman, Ett liv för lite (Forum 2014), fick han ett stipendium från Författarfonden och skrev koncentrerat under fyra månader. Han hade ett kontor vid Fridhemsplan och satt även hemma i köket i lägenheten på Ringvägen. Det är också platsen som berättelsen tar avstamp ifrån: en familjesaga som sträcker sig från 1950-talet fram till millennieskiftet. Tvillingarna Caroline och David växer upp på Södermalm, där de tillsammans skapar sig en värld långt från det som är svårt och obegripligt i tillvaron.

Idén fick han när han lyssnade till debatten om att Sverige och välfärden fungerade bättre på folkhemstiden, var det verkligen så?
– Jag började nysta i det där, intervjuade folk som växte upp på Södermalm under den tiden. Jag tänkte att om jag ska skriva något om Sveriges samhällsutveckling under de senaste femtio åren, så är Söder den stadsdel som kanske har utvecklats mest.

När han skapade Davids karaktär fanns det mycket av honom själv i den, framför allt hans längtan bort från verkligheten till en bättre och mer rättvis värld. I den psykiska sjukdomen som David utvecklar besegras verkligheten till slut av fantasin. Sjukdomsskildringen bygger på timmar av samtal med patienter med samma diagnos.
– Jag var livrädd för att folk skulle tycka att jag tog mig en tolkningsrätt jag inte har, men tvärtom var det många som trodde att jag själv har en bipolär diagnos för att jag skrev om det. Visst utgår man i grund och botten från sig själv, men på ett vagare sätt, säger han.

I romanen finns ett magiskt inslag, då den tredje i syskonskaran, flickan som dog vid födseln för att rädda de andra, är den allvetande berättaren.
– Det finns även övernaturliga inslag i naturskildringarna i min första roman, om man vill läsa det så, påpekar han.

Förlitar sig på fantasin
Kristofer_Ahlstrom_2
Ibland lyssnar han på musik när han skriver: Schuberts stråkkvartetter eller The Cures Disintegration-skiva, som han beskriver som atmosfärisk, svepande, mörk och olycksbådande. Men oftast vill han ha knäpptyst runt omkring sig.
– Tystnad och brist på intryck tvingar mig att hitta på händelser, säger han. Kontoret där jag satt och skrev min andra roman hade kala vita väggar och fördragna persienner, en torftig miljö där jag måste förlita mig helt på fantasin.

I vår och sommar har Kristofer fått fyra månader tjänstledigt från Dagens Nyheter för att skriva klart sin tredje roman på Gotland. Även om längtan att flytta tillbaka till ön är stark, har han insett att han behöver både storstadstillvaron och Fårös karga natur.
– Jag skulle inte klara av att bo här om jag inte hade Gotland och Fårö, men jag skulle inte kunna bo där hela tiden heller, med vännerna här i Stockholm. Av de ursprungliga trettio kompisar som jag umgicks med under uppväxttiden är det två som bor kvar på Gotland. Det säger något om avfolkningssituationen.

Innan han tar på sig hörlurarna och går ut i stadens brus tillägger han:
– Jag kan inte sluta skriva, det går inte. När jag skrivit klart en roman tänker jag att det ska bli skönt med fritid och att inte ha det skönlitterära tjattret i huvudet hela tiden. Men så snart jag slappnar av kommer nästa historia och tar över.

Text: Maria Molin
Foto ©
 : Emily Dahl 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *